Aftonbladet – 19 mars 1869, sida 3

HALCUDS NYSS IVIUL faLLAUC UCSIUI Tankar i skogslagstiftningsfrågan. Till Redaktionen af Aftonbladet Hvarje varmt sinnad fosterlandsvän bör med glädje hafva förnummit landtbruksakademiens cirkulär till samtlige hushållningssällskaperna i riket, att sig yttra rörande en lagstiftning för enskildes kogar. Omögjlit kan det finnas någon, hvilken aldrig så litet tänkt sig in i saken, som kan lägga handen på hjertat och säga; det är obehöfligt, öfverflödigt, staten eger ej rätt till att ingripa i den enskildes skogshushållning, den enskilde bemödar sig nog sjelf om att sköta sin skog på bästa vis, dylikt skrik om skogarnes förminskande har man till och med hört från Gustaf I:s tid och ännu hafva vi så omätliga skogar att laborera med; så kan den blott yttra, som vill nedtysta samvetets röst, som ej har den gaste känsla för bibehållandet af vårt lands skönaste prydnad och rikedom, som ej tänker på annat än onaturlig vinningslystnad på efterkommandes bekostnad, om ej i första, så andra eller tredje led, som ej har den ringaste vy huru med saken sig rätteligen förhåller. Det frågas nu: äro de enskilda skogarne nuvarande innehafvares egendom med rätt att deröfver förfoga helt och hållet efter codtycke? hafva icke hvarje generation fått dem till läns, för att derur draga den största möjliga ränta med bibehållandet af grundkapitalet åt efterkommande? kunna våra skogar ens betraktas som hvarje annan enskild husbållsartikel? Nej omöjligt? De äro bela landets gemensamma egendom med rätt för den enskilde, som nu innehar delar deraf, att derå taga räntan och spara grundfonden åt efterkommande, hvilket ej kan ske på annat sätt, än genom en planmässig afverkning och derefter uppdragandet af en tät och frodig återväxt. De flesta skogsegare bravera öfver, att de sköta sina skogar på bästa sätt, ja! visserligen kan ofta så vara förhållandet, ty många skogsegare hafva på senare tider öfverlemnat vården af sina skogar åt i saken kunnige personer, men oftast ser man motsatsen; de sköta visserligen sina skogar på bäsra sätt för egen vinnings skull, men med skogarnes ruin. Huru otaligt många bevis finnes ej inom landet på huru stora sköna skogstrakter inom få år blifvit på ett jämmerligt sätt afbrukade, utan den ringaste plan och tanke på huru en återväxt skall kunna uppdragas. Vandra genom våra skogar och man skall finna huru afverkningen oftast plägar tillgå, jo på så sätt, att den gröfsta och för tillfället mest gifvande skogen på trakten tages och den undertryckta halfdöda qvarlemnas, till största men för den ungskog, som möjligen på en dylik afverkad trakt kan uppkomma, och kanske först efter en 1f å 20 års förlopp borttages den qvarlemnade, undertryckta och balfdöda skogen, som under denna tid ej vuxit i vedmassa för ett öres värde, men deremot inverkat ytterst menligt på de unga plantorna, dels i egenskap af öfverskärmande, dels vid fällningen och afforslingen; genom en dylik afverkning, som tyvärr så ofta händer, kunna vi ej beräkna annat än ojemna och sjuka ungskogsbestånd, och det är just jemna och friska ungskogar som yi skola sträfva att uppdraga och skydda på bästa möjliga sätt för efterkommandes räkning, till ersättning för den gamla vi tiligodosöra. . e Den, som väl sköter och vårdar sin skog, kan omöjligen frukta för en lagstiftning i denna väg, utan är det just skogarnes värsta fiender, d. v. 8. de som uteslutande spekulera med våra skogar, som höja sina röster till motstånd i denna riksvigtiga och af största behofvet påkallade lagstiftning. Låt oss taga exempel af Danmark och Frankrike; inom dessa båda land finnas förordningar som gifva staten rätt till att ingripa i den enskilda skogshushållningen; vi taga ju så gerna exempel fitlanningon i mindre vigtiga saker än det ifrågavarände; äro icke skogarnas bibehållande för oss, med vårt bårda klimat, af bra mycken större igt än t. ex. för Danmark och Frankrike? så många talande bevis, kan det ännu finnas individer, som vilje af pur egoism motarheta det ädla och gagneliga af en lagstiftning för enskildes skogar, då på öfvertygelsen är aut na sousin kunna förvänta, got godt är att nar HH ; Il i detalj Långt ifrån att föreslå, att Staten skall i detalj ingripa i den enskildes skogshushållning, det vore dessutom otänkbart och kunde i praktiken aldrig låta sig verkställa; låt den enskilde skogsegaren afverka huru mycket han behagar al gn skog, men staten bör genom lag kunna föreskrifva, att efter en tid af t, ex. 10 år i mellersta och södra och 15 år i norra Sverge, edan afverkning skett, skall tillräcklig tät och frodig återväxt, allt eiter markens beskaffenhet, vara tillfinnandes å de afbrukade traicterna, men i motsatt fall skulle ett vite vara stadgadt pr tunnland af den mark, å hvilken man icke sörjt för återväxt, och bötesmedlen tillfalla staten. För staten att handhafva kontrollen häröfver borde ej möta stora svårisheter, alldenstund inom hvarje län finnas anställde skogstjenstemän, som oftast äro lokaliserade äfven i enskildes skogar och hvars antal kunde ökas alltefter visadt behof. Derigenom att kontroil lägges på en snar och la gilt återväxts befrämjande, så reglerades nogl. afverkningen, ty afverkhbing och tillväxt kommo då att stå relativt till hvarandra. En behöflig gräns kunde äfven genom slik lagstiftning sättas för de många egendomsköp, som iro grundade på skogarnes ruin, ty då vore det lika maktpåliggande för säljaren att skaffa sig ungskog på den afbrukade marken, som för köparen att noga göra sig reda för, om ungskog tinnes som lag föreskrifver. Skogsegare. (OCD OTRS EDR Ra sskosc smal TJ Vår Bör