Aftonbladet – 18 mars 1869, sida 3

Gårdagens äftörisämimanträden. ; r 5; l å Första kammaren. Fortsattes behandlingen af den på förmiddagen päbiriade punkten 9 med 2:dra mom., hvilket innehåller, att kiagal öj för föras af den som söker fattigunderstöd mot fattigvårdsstäminse beslut. I Detta afser den vigtiga. söm nä Hand I mom. i sammanhang med sjelfva I derstödssökande, hvilken icke kunde grunda sina langpräåk på någon a i men act deremöt dö Hill fattigvården bidragande na Å j i I hufvudsakligen rörde. stinde :I myndigheterna föranleda till någon ändring, f den händelse kommunalstämman funnit den anförIda klagan obehörig, l omständigheter, som Tliksom det följande momentet, rörande föreskrifligheten att få en torfva och ett hem? I dande af deras arbetskrafter, inom sig meddela rincipen att förhindra sådana tvisters fulltöljande genom de instanser äga och afgöra dylika frågor. RåaD röd A Aterremiss af detta hätvädrunkten. Hr Beckman hemställde om icke förbudet för klagans fullföljande borde inskränkas till den unFrib, A. juridisk rätt till understöd; samhällsmedlemmarne borde häatrö sip em sådan klagorätt öppen. Hr v. Koch förordade ålette: miss på anförda skäl. Hr Reutersvärd ville ej motsätta sig återremiss, men ansåg att den borde ske under uttalande att principen skulle vidhållas. Hr, tagersträle lyste betänklighet vid inrymmårdöt äl en A3lik bestätmelse, hvarigenom klar gorätt medgafs alla andrä, utom den Svt saken Klagomålet kunde j 4 ör för såvidt icke någon af de berättigade till öfverklagande af körtmutalstimmais beslut, förefimnes, mon ialla fall innebure det en vådå att afskära det wnderstödbehöfvande rättigheten stt föra klagan. Grefve H. Wachtmeister kunde icke finnå, vartill det tjenade , att ingifva den fattige förhoppning ätt vinna något med sina besvär, då någon ändring ej stod att få. Bibehölle man en dylik rätt, så Vore hela grundprincipen den nya fattigvårdslagen bruten. Hr Nordström trodde sig, äften om han skullg vilja iigå på hvad som föreslagits i fetta hänseende, likväl ej vat berättigad dertill; då kommunalstämmas beslut för vissa bestätndå fäll kunde öfverklagas. Momentet återremitterades, ter i afseende på tiden för fattigvårdsstämmans sammanträden. Rörande rubriken fattigvårdsbidrag punkten 12, som lyder: De i nu gällande förordning härom befintliga stadgahden torde böra bibehållas; dock att det i 108 2 mom. stadgade särskilda bidrå; af 8 rdr må bestämmas till högst 15 rdr,, uppsto: en långvarig debatt. I nämnda paragraf och moment stadgas bland annat att, om inhehaftare af jord på landet i sin tjenst äntagit statfylk eller å sina egor tpplåtit bostad eller plats äertill åt så kallade batksttigusittare eller inhyseshjon denna persön, då sådant finnes för fattigvården medföra väsentligt större tunga, än som motsvaras af de bidrag han bör utgöra, han skall vara skyldig att till försörjning af de fattighjon, som af ofvan omförmälda anledningar kunna tillkomma, lemna särskildt bidrag, som i brist af åsämjande kan af konungens befallningsiatrande bestämmas till högst 8 rdr för hvarje matlag. Hr Silfversköld ansåg att ett tillägg borde göras i syfte att motverka den industri att tillskapa fattige, hvilken bedrefs genom att upplåta jord åt torpare eller andra på vilkor, hvarigenom desse utarmades sämt, sedan deras kraft blifvit ytstigen, kastades på fattigvården. fr 1: Koch Srkade återremiss i syfte, att någon förändring i fattigvårdsbidragen ej måtte ega rum. Hr Hasselrot trodde, att man ej borde sätta någon siffra, utan låta bestämmandet deraf föreskrifvas af omständigheterna. Frib. A. C. Raab fann det i hög grad betänkligt, efter de föregående beslut man fattat rörande dem, hvilka kunde komma i fråga till åtnjutande af fattigunderstöd, att än ytterligare försvåra den fattiges ställning genom att förhindra honom att: bosätta sig. Ville man ej ens låta den fattige få bo någonstädes? Skulle han kastas på landsvägen, ; så vore det så godt att han begåfve sig härifrån. Man klagade öfver emigrationen och hade ej något öfverflöd på arbetskraft, men likväl ville man: förmena den fattige arbetaren att bosätta sig. Hr L. T. Almqvist förenade sig i frib. Raabs åsigt, och ansåg det ingalunda straffvärdt af den jordegare, som upplät en torfva och bostad åt den fattige arbetaren. Skulle man jaga ut honom på landsvägen? Blefve de fattiges ställning under några förhållanden bättre, om de beröfvades möjHr v. Otter instämde med hr Silfversköld, åberopande förhållandet i den kommun han tillhörde, der lättheten för den fattige att få bosätta sig på jordinnehafvares mark, utan moralisk skyldighet för desse att vidare taga vård om backstugusitta-; ren, sörja för förskaffande af arbete åt honom, 0. 8. v. tillskapat en hop tiggare, som sedan kastats på fattigvården. Grefve H. Wachtmeister försvarade utskottets utlåtande, samt replikerades af frih. Raab, som: förklarade, att man vore på väg bestämma något, som stod i strid med Herrans bud: Herbergera ; den busvilla. Hr Lilliehöök instämde med hrr Otter ochi Silfversköld, hvilken senare anmärkte, att han åsyftat ett korrektiv mot den industri, som af åtskilliga jordinnebafvare bedrefs, i det att de utsögo den fattiges arbetskraft. Hr Hasselrot anmärkte, att det icke var de fattige, hvilka hade ett hem och en egen torfva, ! som betungade fattigvården, och ansåg farligt att man beträdde den väg br Silfverrköld antydt. Hr Faxe erinrade, att höjandet af fattigvårdsbidragen utgjorde en beskattningsfråga, som skulle lägga hinder i vägen för ett snart erhållande af en ny fattigvårdslag. — Punkten återremitterades. Punkten n:r 13 mom. 1 bifölls efter en kort diskussion, hvarunder hr E. W. Almqvist yttrade den önskan, att fördelningen af fattigvårdstungan skulle utgå efter en viss bestämd grund, nemligen fyrktalet, och under det bestämda vilkor, att om någon del af de till fattigvårdsutgifterna bidraI gande funno sig vara lidande, de skulle få klaga hos konungens befallningshafvande. Dessa anmärkningar bemöttes af hr Odelberg dermed, att i en dylik beskattningsgrund visserligen vore den i lämpligaste, men att man ej borde betaga fattigvårdssamhället rätt att äfven följa någon annan grund, som kunde synas tjenlig. Då öfverenskom melsen om en sådan grund ej kunde fattas eller bestämmas med mindre konungens befallnivgshafvande stadfästade den, vore det vilkor af rätt till klagan, hr Almqvist velat förbehålla de vid fördelningen af fattigvårdstungan lidande, öfverflödigt. Momentet 2 bifölls äfven sedan frih. A. C. Raab hemställt, att orden utan förvållande skulle utgå, och grefve Hamilton föreslagit, att ordet: eje den gemensamma fattigvårdsstyrelsen etc. skulle utbytas mot åligge det etc. Punkten 14 lyder: Hvarje fattigvårdssamhälle bör ordna sin fattigvård sålunda, att bettlande må förekommas; och eger samhället således att, för vården och underhållet af sina fattiga och använerforderliga reglementariska föreskrifter och vidtaga sådana åtgärder, att bettlande ej eger rum. Dylika reglementen underställas konungens befallningshafvandes pröfning.. Denna punkt föranledde äfven diskussion. Hr Faxe föreföll det, vid jemförelsen mellan de antagna principerna i 2:dra punkten och föreskrifterna i den 14:de, som skulle den sistnämnda vara en parodi på den förra. Man hade i andra punkten uppräknat dem som kunde komma i fråga att erhålla fattigunderstöd; men om någon saknade arbetsförtjenst och bade många barn samt ej kunde ÅR han I ARLA Lära aAa sön ARA han