Aftonbladet – 18 mars 1869, sida 3

af de principer man uppställt för erhållande at fattigunderstöd, att göra en så vådlig inkräktning de fattiges personliga frihet, hvilka Ki kunde skaffa sig arbetsförtjenst och icke sig sje fre försörja, mej icke ändå erhölle fattighjelp, utan måste söka förskaffa sitt uppehälle genom betlande inom eller utom kottmmnen, att sådana personer skulle kunna gripas och dömes till tvångsarbete. Han yrkade återremiss. Hr E. W. Almqvist ansåg föreskrifteft, som tillkofmit, för att förebygga en allmän kringgållg af tiggare. vara för sträng. De borde, innan de dömdes till tvångsarbete, åtminstone första gången varnas; men det vore mycket svårt att döma i dylika fall, och underrättelser om de tillvaratagna måste derförinnan alltid inhemtas. Hvad de föreslagna tillsyningsmännen vidkom, så fordrades nödvändigt, ätt utskottet närmare bestämde huru de skulle tillvågagå t. ex. vid tillvaratagande af kringstfykande betlande sjuka och barn; på hvad sätt de skulle skickas tillbaka dit de hörde, och huru fillsyningsmännen skulle erhålla kännedom om hvart ue. borde sändas. Instämde med hr BeckAn Aerrenmisn, . ; Fate tiodde, att cellfängelserna skulle blifva älldeles otillräckliga att emottaga alla försvarslösa, bm. detta stadgande tillämpades och gjorde åtskilliga Sninärköidgär. Hr Bergstedt ani det ytterst betänkligt att stadga en sådan bestämftöke efter att hafva gntagit de principer för erhållandö f fattigunderstöd, som återfunnos i 1:sta och 2:drå fnkterna i förslaget. Man hade derigenom legaliserat tiggeriet, Det var den gröfre arten deraf, en mängå lösdrifvärv söm ströko landsvägarne fram och vålgästade, som borde förebyggas, men talaren såg ej något sätt att förekomilä detta. Den andra arten af tiggeri, bedrifvet af arbetare på väg att söka arbete, af barn och sjukliga personer; fann han örsäktligt, och det vore hårdt om man icke finge bjelpa dem. Han frågade hvad fillsyningsmåänben skälle kunta uträtta, för att hindra landsvägsriddafäs ält drifva sitt ofog; huru de skulle bära sig åt för att kuria taga dessa pockande och våldgästande lösdrifvare saint förpassa dem in till länsstyrelserna. I våra glest befolkade bygder, der polis helt och hållet saknades, kunde 3 å 4 gesäller med knölpåkar i händerna väcka mycken oro. Det enda sätt att förekomma denna våldgästtilg vore, att en hvar fattade den föresats att icke gifva något, och att föreningar i detta syfte ingingos: Grefve H. Wachtmeister försvårade punkten och sökte visa att dessa tillsyningsmän skulle tirede föra gagn samt vore behöfliga. Det vore lätt att skilja dessa våldgästande landstrykare från öfriga tiggare. Ytude bifall liksom hr Odelberg. — Grefve C. G. Hörher beklagade, att de principer, som innefattades i 1:sta och 2:ära punkterna, blifvit fastställda. Kunde icke förstå hvad tillsyningsmännen skulle uträtta, vare sig med ellör utan konstitutorial af landshöfdingembetena. Att på utseendet, bvilket nu sedan assväsendet blifvit, jemte allt annat som bevisade hvad slags personer inan bade för sig, upphätdt bedöma hvilka tillvaratagna tiggare borde införpassas till länsstyrelserna och dömas till tvångsarbete, läte sig ej göra, och att häkta dem hade sig ej så lätt efter den nya strafflagen. Han ansåg den. föreslagna åtgärden overkställbar och ej stå isammanmanhang med föregående beslut. — Punkten bifölls efter votering med 32 röster mot 26, hvilka voro för återremiss. 4 Punkten 16, föreskrifvande att länet skulle vidkännas kostnaderna för kringstrykande personers förpassande till länsstyrelserna och återsändande till sin hemort, föranledde äfven diskussion. Grefve Hamilton anmärkte, att länet ej vore något sär skildt fattigvårdssamhälle. Hr Faxe frågade, hvarifrån medel skulle erbållas om landstinget såsom troligt var sade nej. Frih. A. C. Raab yrkade återremiss. Hr Möller menade at föga konsevens förefanns mellan 14 och 16 punkterna. Ene ligt den förra ålåg det socknen att ordna sina angelägenheter så, att betlande förekommes; i den senare ville man att länet skulle betala fiolerna, om socknen underlät att vårda sina fattiga och afhålla dem från betlande i andra kommuner. Grefve E. Sparre tillkännagaf, att han ej varit tillstädes, då principerna för fattigunderstöds beviljande antogos; men fann att man slagit öfver i bemödandet att afbjelpa ett öfverhandtagande ondt. Han ansåg.enda korrektivet på, att kommunerna skulle fullgöra hvad enligt 14 punkten ålåg dem, blifva att de personer, som anträffades betlande i andra socknar, återsändes till det fattigvårdssamhälle, till hvilket de hörde, på dess bekostnad. Sedan flere talare yttrat sig, deribland hrr Reuteri svärd och Odelberg, som försvarade punktens i innehåll, blef denna återremitterad, äfvensom slutbems ällan i utlåtandet. Konstitutionsutskottets memorial n:r 4, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll, och samma utskotts memorial n:r 7, angående anmäld anledning till anmärkning mot statsrådet och chefen för landsförsversdepartementet, ansågos ej till någon annan åtgärd föranleda, än memorialens läggande till handlingarne. Andra kammaren. För den sistlidne gårdag behandlade vigtiga I frågan om bankovinsten, hinna vi dag icke lemna i redogörelse. Föröfrigt förehades åtskilliga från tillfälliga utskott afgifna betänkanden. Andra kammarens första tillfälliga utskotts hemställan, att riksdagen i skrifvelse må anhålla, att K.-M:t täcktes undanrödja det hinder af pastors samtycke, som i stadan den 18 Juni 1842 och resolutionen den 20 uli 1794 är lagdt för församlingens frihet att genom vederbörligt kyrkostämmobeslut förena foll Sd skollärare-, klockareoch orgelnistsysslor, bifölls, utan anmärkningsvärd diskussion. Likaledes bifölls samma utskotts utlåtande n:r 2, afstyrkande hr Rosenbergs motion, om ändringar och tillägg i k. stadgan den 18 Juni 1842, angående folkundervisningen i riket. I afseende på andra punkten, deri motionären föreslagit, att vid skollärares afsättning skolrådet väl må gifva varning, men sjelfva afsättningsåtgärden utöfvas af kyrkostämman. uppstod en kort öfverläggning mellan hrr C. Ifvarsson och Rosenberg, å ena sidan, hvilka yrkade åtterremiss, samt brr Dahm, Bergström och Jonas Andersson, å den andra, yrkande dessa talare bifall till utskottets förslag. Skälet för återremiss var hufvudsakligen, att kyrkostämman skul!e hafva lättare än skolrådet att afsätta en oduglig skollärare; för bifall till utskottets förslag anfördes deremot, att skolstyrelser vore bättre i tillfälle att bedöma lärarens verksamhet, hvarförutom kyrkostämmans beslut icke skulle kunna öfverklagas. Äfven i afseende på tredje punkten, angående rättigbet för skolläraren att öfvervara skolrådets öfverläggningar och beslut, utom i dem eom röra honom personligen, uppstod en stunds diskussion mellan hrr Hedlund, C. Ifvarsson och Hollander, hvilka yrkade återremiss, samt hrr Dahm, Svensn, Jonas Andersson, Per Nilsson i Espö, Lindhagen och Kolmodin, hvilka önskade bifall till utskottets hemställan, hufvudsakligen af skäl, att förbållandet mellan lärare och styrelse utvecklades bäst på frivillighetens grund. Slutligen biföllos andra kammarens sjette tillfälliga utskotts betänkanden n:r 1-6, allesammans afstyrkande väckta motioner. Under dagens korta sammanträde har kammaren endast sysselsatt sig med protokollsjustering och bordläggniog. Andra kammaren. Interpellationen om den medicinska undervisnisgens ordvande.