Aftonbladet – 16 mars 1869, sida 3

Kyrkliga UntHerrättelser.. Åtskilliga: tecken gifva vid hander, aft den yt: terstå högern bland det katolska Frankrikes kyrko: furstar och presterskap med allt större ifver, och ej utan framgång, arbetar på att befästa sitt inflytande-öfver befolkningen. Här liksom anrorstädes går sträfvandet förnämligast ut på att fullständigt beherrska skolan och folkundervisningen, på det att den uppväxande generationen så tidigt som möjligt må Vävja sig att i allt lyda sina presterliga förmyndares fibgervisningar. I den rena lärans, namn förkättas tankefriheten och forskningen, och man hänvisar dervid på senare tidmed stora förhoppningar till det. stundande allmänna kyrkomötet i Rom uti December detta år, då af kyrkans öfverhufvud och högste dignitärer beslut skola fattas och nya sanningar förkunnas, egnade: att på det kraftigaste nedslå ötrous: yrkanden och anspråk. Bland de ämnen, åt hvilka konciliet kommer att egna en syhnerlig uppmärksamhet; nämnas: det högtidliga bekräftardet af -dögmen om nödvändigheten åf påfvens verldsliga herravälde samt pröklamerandet af kyrkans -supremati öfvår Staten, i förening med: ett: afgjordt förka stande af de grundsatser, enligt hvilka det moderna statslifvet utvecklat! sig. -Vid:senaste prisutdelningen i det katolska! seminatiet i Versailles :1emnåde. den dervarande biskopen följande uppbyggliga antydningar om uppgiften för det ifrågas varande kyrkomötet: ij Vissa skriftställarev, yttrade Håns Högvördighet, vissa skolor i våra dägaruppställa, såsom vi gerna vilja antaga; i välmenande afsigt; den lika falska som :farliga-satsen; att en försoning, ett förs bund är möjligt mellan vår tids liberala ideer och kristendomen. Deträr i högsta grad nödvändigt; att ett ljängande beriktigande;-sett domslut, från hvilket det är omöjligt att vädja, tager-dem ur dennas villfarelse oeh omsider öppnar deras ögon; så att de må finna, att de i sjelfva verket göra kyrkans intressen en dålig tjensti genomsatt fortsätta sina förlikningssträfvanden. Det instundande kyrkomötet:skall ejlemna någon möda ospard för att rätt eftertryckligtinskärpa den grundsatsen; att de folk och de regeringar; som lyssna till fritänkarne och till revolutionens genius, alltmera närma sig afgrundens rand. r Att bifallande lyssna till fritänkare må nu visserligen: ej anses rådligt hvarken för den enskilde eller för nationen;men hvilka äro då desse så kallade fritänkare, för hvilka Frankrikes biskopar mena sig böra ifrigt varnasina församlingar? Derom upplyser oss en annan hög prelat, erkebiskopen af Besancon, som nyligen vid en prisutdelning i College Saint Francois Xavier i Besangon hållit ett tal, hvars tema var: xom några moderna skriftställares brottsliga förehafvanden mot Gud, Kristus och menskligheten. Dessasamtidaskriftställare, hvilka låra gjort sig skyldige till: dylika brottsliga förehafvanden,. voro i den ordning. de af hr erkebiskopen uppräknades följande: hrr Alfred Maury, professor i historia och: moralfilosofi vid Gollöge de France; Bertheslot; professor i :orgänisk kemi och Marey, pröfessor. il allmän na-turktmnighet dersammastädes; Emile Burnouf, direktör för frånska skolan i Athen; Lenient, professor i fransk litteratur vid normalskolan; Håvet, professor i romersk. vältalighet vid College de France; . Taine, professor vid Ecole des beaux; årts; Pouchet; professor vid medicinska skolan i. Rouen, samt Beäusire, professor i filosofi vidCöl j lege Rollin. i Samtliga dessa författare höra till Frankrikes mera framstående vetenskapliga och litterära notabiliteter, åtminstone 2 å 3 af dem ega europåeisk nammkunnighet. Deras skrifter, i allmänhet utmärkände sig genom lärdomens djup och forskningens allvar representera höjdpunkten: af vär tids vetande inom åtskilliga vigtiga kubskapsområden. Det är resultaten af dessa lärda forskningar inom naturvetenskapen, arkeologien, religions-: historien 0. s..v. som nu af de högtuppsatte franske ortodoxerna betecknas såsom kränkningar mot Gud, Kristus. och -menskligheten. Beskyllnin, gen I är, såsom man finner, den gamla. välkända. . Den upprepas allestädes der, hvarest tänkandet. och forskningen småningom ledt till uppställandet af ett nytt åskådningssätt angående det gudomliga ! och dess-förhållande till menniskan och henne: verld, hvilken nya uppfattning då visar sig oförenlig med den traditionelt dogmatiska. Vore anklagelsen befogad; inneture detta, att ett vörkligt: framsteg i vetande nödvändigt måste innebära ett tillbakagående i fråga om det religiösa, eller med andra ord, att den moderna bildningens eröfringår ej kunna bestå vid sidan af en saunt kristlig relialositet och vördnad för det beliga. Ingen fråga ugger dock härvid närhare tillhands än denna — månne ej de der påstådda kränknivgarne af. Gud,! Kristus och menskligheten vid närmare päseende: åta sig reduceras till det. visserligen .obestridliga! faktum, att misshandling från den fria forskningens sida drabbar, icke kristendomens sanningar,