Aftonbladet – 11 mars 1869, sida 3

ATG SAGIINGL AM LaAIAUG 101 ANSI CIR UCUDULLIUTIA till 50,000 rdr. (Förts.) Andra kammaren. Diskussionen om anslaget till indelta armens: vapendfeingar: Då på eftermiddagen diskussionen öfver denna fråga fortsattes, erhöll hr Jöns Pehrsson förstordet och vände sig mot en talare, som på förmiddagen förehållit. honom, att han rysligt illa förgått sig, då han ej förstode den fråga, som nu var å bane: men oaktadt samma talare sjelf erkände, att han icke förstod mer, hindrade dock icke detta, ati han höll ett tal-som räckte en hel halftimme. Talaren medgaf visserligen, stt han icke kunde bedöma. den militära sidan af frågan, men hvad han, deremot kunde bedöma det vore hvad folket kan bära. — I fråga om behöfligheten af vapenöfningarnes hållande hvarje år framställde talaren till profsssorn från Upsala en fråga, huruvida han trodde sig skola glömma att föreläsa, om han icke finge öfva sig -på ett år, — Om det vore. meningen, att man icke skulle rätta sig efter andra kammarens beslut, så vore det så godt att skicka hem densamma, och det skule måhända gå lik: bra för det, men då nu denna kammare är vid riksdagen, trodde talaren att man äfven borde rätta sig efter hvad den besluter. — En talare hade uttryckt det hoppet, att han, Jöns Pehrsson. skulle vara försedd med ett ogenomträngligt pan sar; den tal. ville han låta veta att hans motiver kommit från. ett ställe, der ringa skott träffa. — Om kammarens samtlige ledamöter sedan. 1867 års riksdag varit lika kloka som talaren, skulle tillståndet i landet nu hafva varit ett helt annat Slutligen förklärade tal. att hån icke skulle hafva begärt ordet i denva fråga, om icke den lärde professorn från Upsala varit en så god advokat. Yrkade på bifall. till reservationen, hvilket yr kande framställdes äfven af hrr Hörnfelt, Liss Olof Larsson, Rosenberg, O: B. Olsson och 0. Ifvarsson, hvilken. sistnämnde framhöll, att den föreslagna nedsättningen ej kunnde vara ett misstroendevotum, ty om detta varit afsedt, hade det väl varit bättre att säga det direkt. Talaren ansåg det ligga större fara uti att genom ökade skatter förstora missnöjet i ländet än att inställa de ifrågavarande öfningarne, vore det ock för fl år å rad. Med tillfredsställelse hade talaren fi sport, att missnöjet från ministerbänken varit vida mindrel än man vågat hoppas, hvilket vore så mycket) mer glädjande, som förtroende mellan regeringen och representationen under närvarande förhållanden vore vigtigare än allt annat. Hr Adlersparre skulle böja sig för reservanterna, om det af ekonomiska skäl vore alldeles nödvändigt. Men hvad skulle man tro om sjukdomen, då doktorerna sjelfva icke vore öfverens. Så mycket kunde äfven den oinvigde inse, att ett gammalt tungt maskineri blir ännu värre, om det får stå och rosta ett helt år; och af detta skäl önskade talaren bifall till utskottets förslag. — Man har tyckt det vara mycket då anslaget tili armens öfningar blifvit i senare tider höjdt till 884,000 rdr. Men då detta anslag blott medgåfve en öfning af 20 dagar, d. v. s. under 18 år blott ett års praktisk tjenstgöring, så kunde hvar och en inse, att detta vore alldeles otillräckligt. och det borde bli ännu klarare om man jemförde. krigareyrket med andra yrken. Ty i hvilket af dem: skulle det väl gå an att öfva sig blott ett års tid under 18? och talaren insåg icke hvarför krigareyrket skulle göra något undantag. Man hade här åberopat en amerikansk öfverste: men talaren trodde att man skulle hafva mera gagn af att lägga märke till gången af det stora amerikanska kriget. Den första stora striden stod, såsom bekant är, vid Bull Runn. Oöfvade son; trupperna då voro grepos de af en panisk förskräckelse, så att båda härarne t-odde sig slagna och flydde. Följden af denna strid blef, att nordstaternas d. v. öfvergeneral Mac Clellan drog sip med sin här tillbaka till närheten af Washington. Denna åtgärd klandrades då af många, men var företagen i afsigt att erhålla tillfalle att öfva man skapet, hvilket ock skedde under flera månader. Talaren var vid denna tid i nyssnämnde stad. och talade: med flere både af officerarue och manskaae vid nordstaternas arme om dennas krigsdugighet, och de förklarade med en mun, att de då ännu icke ansågo sig mogna att upptaga striden ånyo. Mac Ciellan var ej lycklig general, men han grundlade under denna öfningstid en disciplin och öfning, som sedermera allmänt erkändes med tacksamhet, Om man hos:oss ville bättra öfningen, så vore det långt ifrån ändamålsenligt att draga in en dei af mötesanslaget. Talaren vore ingalunda pes mist; men ett oförnekligt faktwm vore att våra grannar rustade, om till anfall eller försvar vore ej möjligt att afgöra. Och då talaren ej-ville 8sveuska. folket i farans stund värnlöst såsom en flock får bland vargar, önskade han bifall åt utskottets förslag; hvilken åsigt delades af hr Staaff. Frih, Gripenstedt. Hufvudsaken i denna fråga, sparsamheter, vore otvifvelaktigt en stor dygd såväl i det ottentligasom enskilda lifvet, men såsom alla andra dygder kunde äfven den genom öfverdrift blifva till sina följder skadlig. Sparsamhetens grundsats borde derför begränsas, om ock den som förordade en dylik begränsning hade att förutse ett mindre allmänt erkännande än den, so:n med sparsamhetens grundsats skrifven på sin fana hade popnlaritetens vind för sig. Man hade såsom skäl för reservanternas förslag anfört våraknappa tillgångar. Detta påstående hvilade dock ytterst derpå, om de tillgångar som finnas, skola begagnas eller ej. Om de begagnades hade ingen kunnat påstå att debet och kredit ej skulle gå ihop. Men om man icke vill använda dessa så uppkomme paturligtvis en brist, som behöfver fyllas, en alltid gilvea följd,när män för