Aftonbladet – 11 mars 1869, sida 3

summar ått använda befintliga tillgångar. Talaren! kunde för sin del ej inse att en dylik hushållning vore klok. H Man hade sagt att den föreslagna minskningen: kunde utan olägenhet företagas, emedan det skulle vara illa bestäldt med indelda armen om den derigenom blefve oduglig. Om den också icke blefve alldeles otjenstbar, höll dock tal före att det vore lika litet lämpligt att under ett år, afbryta öfningarna, som att umder en tid afbrytaj ; I den allmänna undervisningen, eller att inomden enskilda ekonomiens område sälja kreaturen, -lupphöra att göda jorden o. s. v. Båda delarna kunde visserligen, i följd af undantagsförhållanden, blifva en nödvändighet, men borde blott i yttersta nödfall tillgripas och i alla händelser såsom regel helt och hållet förkastas. Man hade påstått en inskränkning af utgiflterna vara nödvändig och ansett denna böra ske på .Jifrågavarande anslag. Tal uttalade i afseende derpå den satsen, att öfningarna ej tåla vid I någon väsentlig minskning, utan att minska landets försvarskrafter. Tal. skulle på det lNifliI gaste önska, att det vore bättre bestäldt hos oss 11 detta fall och undrade om man skulle. stå till svars inför sitt samvete, ifall man minskade öfningarna. En jemförelse med utländska förI hållanden visar, att uppoffringarna för vårt förI svarsväsende ej äro öfverdrilna i förhållande till våra krafter, och snart sagdt ett intet emot under fordna tider, då man gaf sin sista skärf för beI varandet af sin sjelfständighet. Tal. förnekade visserligen icke, att stora ekonomiska bekymmer I herrska ilandet. men han förnekade bestämdtl. att orsaken dertill vore att söka i de direktal. TI skatterna till staten, hvilka äro mindre än il i a annat land, eller blott. omkriug 1 procent. !: Tal. bad kammarens ledamöter noga besinna, : att icke skatterna till staten utan missgynnande : omständigheter och brist på sparsamhet hos den enskilde hade förorsakat det nuvarande be-: trycket. Då tal. sålanda hvarken fann de ekonomiska skälen oundgängligen tvingande, ej heller den: föreslagna minskningen verkställbar utan attl. försvaga armån, som redan är för svag, så villel. han bifalla utskottets förslag. Hr Indebetou erinrade om ett dagen förut fattadt beslut, hvarigenom kammaren höjt ett af regeringen begärdt anslag, för att visa, att meningen med den föreslagna minskvoiogen icke kunde vara ett misstroendevotum. Nej det vore ensamt af sparsamhetsskäl; ty äfven med de fördelakticaste af finansministerns beräkningar måste låne-. utvägen anlitas. Men såvidt tal. fattat rätt, var det icke meningen vid upptagandet af det sista temporära lånet, att det skulle betalas med ett uytt lån. — Representationens ställning vore för. närvarande ej stort bättre än regeringens, ty bak-: om representationen står den stora massan af foöl-l. ket, som anser .statsutgifterna vara allt för höga.l Fal. trodde att det. vore i regeringens sanna in-)tresse. att icke motsätta sig väl behöfliga indragningar vid denna riksdag; ty eljest Kunde det lätt hända, att genom de nya valen utsåges en repre-: sentation, som komme att bereda regeringen långt. större svårigheter än den nuvarande; hvadan tal. såfyve sin röst åt reservanternas. hemställan. i I Sedan hrr Per Nilsson från Espö och Per) Nilsson från Kristianstads län instämt medsden. föregående talaren, fick hr Ridderstad ordet och! började sitt anförande med att kasta en blick, på !: de. lärdomar, vår krigshistoria gåfve oss. Efter att derpå bafrva talat om sparsamheten och dess: riktiga användning, vände han sig mot hr Jöns, Pehrsson och förklarade, att denne. vunnit ensstor ; triumf i dag, men; icke så-reservanternaoch attt. j j j talaren icke såsom de tänkte ställa sig i gås-t marsch efter hr Jöns Pehrsson, hvadan ban yrkade afslag. å reservanternas förslag Hrr Peter Petersson och Jonas, Jonasson! rån Kalmar län skänkte deremot nämnda förslag! sitt bifall. ; Hr Dahm yttrade, att de talare, hvilka finge ordet så sent som han, ej hade annat att göra än!: att såsom reservanterna endast använda sinanamn, och förklarade,: att om ock representationens rätt utt nedsätta ordinarie anslag icke kunde bestrilas, borde: den icke begagna sin makt, då det sällde anslag som vore behöfliga, hvilket tal. ansåg härvidlag vara fallet. — Man talade mycket om statslyx och nödvändigheten af dess inskränkande, men ingen sådan kunde vara förderfligare ån att hafva en armö6 med-präktiga gevär, men tan förmåga att sköta desamma, hvarföre tal. bestred anslagets nedsättning. Frih. Alströmer slöt sig till samma åsigt af let skäl; att här ej vore fråga om nedsättning för ett utan i sjeltva verket för flera år. Hr Fredriksson slöt sig deremot till reservanterna. Hr Uhr bestred finansministerns yttrande, am hankofullmäktige tillstyrkt hela bankovinstens öfverlemnande till. ståtsverket. De hade hvarken svarat. jakande eller nekande, utan endast sagt, att de vore i tillfälle att öfverlemna den, ehura let vore önskligt att banken flnge bibehålla enl: tel. Ställde -sig föröfrigt på reservanternas sida. j. Hrr Bjerkander och Grafström uttalade sig!) för reservanternas och hr A. v. Proschwitz för itskottets mening. Hr C. A. Larsson bestred sanningen af det i enskilda kretsar hörda påståendet, att nedsättninZen skulle vara följden af en mellan landtmannapartiets ledamöter på förhand uppgjord komplott. Den hade endast blifvit vidtagen till följd af in-11 sigten om nödvändigheten att åstadkomma anslagsminskning. foröfrigt ansåg han riktigt af regeringen, att den stode på sig och försvaradel, anslagens oförändrade bibehållande, ty dess leda-; nvöter måste komma ibåg att de hade en buse i första kammaren, som eljest faller öfver dem med påståendet att de äro för svaga. Tal gladde sig st att denna fråga ej blifvit en orsak till att det soda förständet mellan representationen och rezeringen Blifvit rubbadt: Blutligen menade han, att om ock Jöns Pehrssons motion vore dumt skrifven, så vore dock tanken deri klar, eburu man här tagit Jöns Pehrsson och slagit oss anra (reservanterna) med, Statsrådet Abelin fäste uppmärksamheten derpå att möteskostnaderna helt naturligt måste vara beroende af prisen på mötesförhödenhetersa. Man hade sagt att en besparing af 114000 rdr funnes att tillgå. Tal upplyste nu att af dessa medel edan så mycket blifvit användt till liqvider för let föregående årets vapenöfningar att för innevarande år blott återstå 82,000 rdr. Kalkylernaj; öfver detta års möten visa eu kostnad af 965,000 rdr. Om nu förenämnda 82,000 rdr läggas till irsanslaget, 884,000 rår, så blir summan 956,000 rår, hvadan således en högst obetydlig besparing Jå anslaget kan till år 1870 reserveras. För reservanternas förslag yttrade sig slutligen brr Heggström, Ake Andersson, Beronius, , Olof Nilsson från Westerhotten, Olof Nilsson! rån Kristianstads län, G. v. Proschwitz, Ola; 8 I d na Jaa Vs ag fs ast pine Turin Hag) At TMap rön te kn Sh Jönsson, Per Persson från Gefleborgs län, Lars Persson, J. Olsson från Kalmar län och Per Nilsson från Gefleborgs län. För utskottets åsigt uttalade sig hr Petre. G k Sedan diskussionen sent omsider slutats, anställy des omröstning, hvarigenom reservanternas förslag it bifölls med 113 röster mot 59, hvilka röstade för utskottets. Emot detta besiut reserverade sig hf !y Falkman och Chenon. t RR SATS RS u e Wärhuolta-rmålet. s (Redogörelse af Aftonbladets referent ) FE