Aftonbladet – 10 mars 1869, sida 3

fir Siljeström ansåg det såsom ett glädjande tidens tecken att man vid detta tillfälle icke Sök skrämma represefitationen med talet om krig hvarmed regenterna eljest bruka skrämma dem såsom när man skrämmer barn med busen. Tala ren ansåg denna omständighet bevisa att n djur fred måtte herrska. För öfrigt hemställde här till de ädle herrarhö på ministerbänken, om det icke kunde gå an att en etida gång för ovanlig hetens skull söka få staten att gå ihop. — Mar hade anställt en häftig målskjutning möt repre sentanten för Sunnerbo härad (hr Jöns Pährssöti) men talaren hoppades, att han, i enlighet med der nya krigskonstens fordringar, hade försett sig med ett ogenomträngligt pansar. SE Den politiska sidan af denna frågå fann talaren mindre glädjande, då han hört åsigter framställas som vore minst sagdt betänkliga. Man hade här fästat sig så mycket vid balansen mellan stats makterna; på samma sätt hade det länge i der a verlden varit ett föremål för grubleri, huru man skulle kunna ordna balansen i Europa. Talafen trodde dock att dessa funderingar icke vore värda någon uppmärksamhet de vore endast ofruktbara teorier som måste vika för tingens naturenliga utveckling. Grundlagens föreskrift om den svenska folket tillkommande rätt att sig allena beskatta, vore all: deles oförtydbar. Grundlagen talar ingenstädes om någon skilnad mellån ordinarie och extra anslag. Upphofvet dertill hade a af behofvet att för en gång! bevilja medel till vissa institutioner, som icke äro underkastade täta rubbningar, på det representationen måtte slippa att för hvarje år diskutera om de särskilda anslagen punkt för punkt. Talaren ansåg således, att de ordinarie anslagen uppkommit af behof utaf reda, ordning och beqvämlighet, icke af några andra skäl. Ville rösta för reservationen för att hålla på en dyrbar grundsats. Er Hierta förordade äfven reservationen, ehuru han tillika tillstod, att om regeringen tillkännagaf hela det ifrågavarande anslaget vara alldeles nödvändigt, eller om åtgärder redan blifvit vidtagna, som utan anslaget oförminskadt kunde kompromettera regeringen, han skulle komma att böja sig för sådana skäl. Men om detta icke vore händelsen, så kunde talaren icke se, hvarför man. ej skulle våga att taga steget fullt ut, så mycket hellre som det vore önskligt att en gång erhålla lösning på denna fråga, som så länge stått på dagordningen. Talaren replikerade derefter hr Ribbing, och upplyste honom att andra kammarens ledamöter icke bestodo af jönsar, eller på sin höjd ppehrsöner, och icke heller voro att anse som en fårskock som -blindt följde den ene eller den andres fingervisning, vare sig hr Jöns Päösrssons eller nåson annans, utan af män, hvilka efter mogen pröfning och bästa öfvertygelse beslöto om det gemensamma fäderneslandets angelägenheter. Ett sådant sätt att föra diskussion om en fråga af allra största vigt, som det samme talare användt, vore icke på sin plats i en riksförsamling Hr Mannerskantz ställde sig på den sida, som af konungens förste rådgifvare försvarats. Hr justitieministern hade. medegifvit, att representationen eger rätt att bestämma om hvilket anslag som belst, men tal. ansåg att representationen, medveten om sin makt, börde visa så mycket mera återhållsamhet och icke begagna den i detta fall. : Det skulle bli omöjligt att med framgång styra ett land, om de satser vunne erkännande som här blifvit framställda. Man hade sagt, att det varit af sparsamhet med tid som reservanterna underlåtit att gifva skäl; men just då borde man hafva gifvit skäl, när man syftade att öfverflytta makten från regeringen ill representationen. Tal. trodde att det icke kunde vara till landets båtnad att lägga makten sådana händer. Yrkade på bifall till utskottets förslag. Emedan 24 talare ännu voro anmälda slutades vär förmiddagens sammanträde. (Forts.)