Aftonbladet – 9 mars 1869, sida 3

ullan av med de gamla olva trupperna. Au nadg likväl detta skäl bortfallit. Och sparsamheter som finansministern dock visat här ej kunna gäll såsom skäl, vore visserligen en pligt mot foste: landet, nemligen att betrygga dess sjelfständighe och tal. frågade om det ej vore skäl att nu iaki taga denna pligt, på samma gång man upprät hölle en vigtig konstitutionel grundsats. Hr Hedengren trodde att inkomsterna skulle bli så stora som K. Mt beräknat, då e del af bankovinsten sannolikt komme att behålla för bankens räkning. Nöden vore verkligen s ll stor och ängslan med anledning deraf i lande n I så oroande, att åtgärder till skatternas minskand re I måste vidtagas. Tal. medgaf, att en åtgär 11 sådan som den nu föreslagna blott i ytterst ir nödfall borde tillgripas, men detta vore verklige 1-Jett sådant. Reservanternas mening hade inga n I lunda varit att gripa ini konungens rätt, hvada: m åtgärder af regeringen icke borde betrakta såsom en fiendilig demonstration, utan blot sI såsom ett medel för att få staten att gå ihop iI Yrkade på bifall till reservanternas förslag, hvil ket ande framställdes äfven af hrr Jar Ande Om. : s) Hr Ribbing vände sig mot reservationen för It latt söka efter de skäl reservanterna anfört för a sin äsigt. Han fann då, att de nöjt sig met i lett enda skäl, nemligen att hänvisa till hi SlJöns Pährssons reservation. Denna åter an n förde såsom ett skäl sparsamhet och hänvisade Itill den vid föregående riksdag i samma fråga I väckta motion, och äfven den hade intet annat län sparsamhetsskäl att Ehuru nu detta vore i principen f kunde likväl r I sparsamheten ensam ej utgöra ett skäl, utan man borde se till huruvida en utgift är nyttig och nödvändig eller ej. Motsatsen skulle vara I ungefär lika klokt som om en person ville -) bygga sig ett hus, men af sparsamhet underläte att förse det med dörrar och fönster hvarigenom I det blefve obebocligt. t) Den förste talaren bade yttrat, att detta anslag ejen gång förut utan fara kunnat indragas och att det ej heller skulle vara farligt att nu minska det, samma med hälften. Det vore visserligen möjligt, att denna förmodan komme att af verkligheten bekräftas; men klokt vore icke att utan skäl och grunder vidtaga en sådan åtgärd. En annan talare (hr Hedengren) hade trott, att detskulle vara särdeles lätt att lära sig handtera de nya gevären och att inl den nya takti i Ett annet skäl hade blifvit an s betryckta ekonomiska ställningen; men här vore ju icke fråga om någon ny utgift, utan blott om bibehållande af en gamrmal. Med anledning af en talares yttrande om bankovinstens bibehållande åt banken, uttalade han sitt tvifvel om, huruvida det kunde vara nyttigare att för ett år använda banko) vinsten för bankens räkning än för fosterlandets försvar. Det vore nemligen vanskligare att försvara sig mot de yttre fienderna, isynnerhet som man på förhand icke kunde beräkna när de komme att anfalla, bvarförutom bankofullmäktige afstyrkt hela Man hade äfven sägt, att anslaget åter kunde beviljas vid nästa riksdag, om det då befunnes erforderligt. Men talaren hoppades icke mycket derutaf, emedan det väl går lätt för riksdagen att stryka ut en skatt, men icke är så lätt att ånyo erhålla den om den en gång blifvit afskaffad. — Falaren fann den föreslagna åtgärden besynnerlig på entid, då alia andra stater göra stora ansträngningar både för att höja truppernas nummerär och utsträcka deras öfningstid. Må vara att detär en tung börda attför sin sjelfständighets bevarande nödgas hålla trupperga tillräckligt öfvade; men i detta hänseende ansåg talaren oss så nära hänga tillsammans med det öfriga Europa, att vi under förhoppningar om en evig fred, hvarpå man i iutet annat land vågade bygga några beräkningar, ej kunde tillåta oss att ensidigt afväpna. Krigföringen hade numera utvecklats till en konst, hyadan den största personliga tapperhet betydde föga, och det enda som hjelpte vore fullständig Sfning, utan hvilken trupperna komme att såsom gthoskap föras mot fienden Detta hade talaren velat anmärka mot en föregående talare, som anmärkt att ej truppens öfning, utan individens mera vore det vigtigaste Talaren fann detnåsot underligt att man nu vill inskränka truppe as öfning, då frågan om en förtättrad armeorgation står på dagordningen. Hvad den mi a sidan af saken beträffade, så tillstod tal. att han icke förstod densamma. Men när han icke, förstod en sak, om hvilken han måste afgifva sin röst, så plågade han vända sig till någon sakkunnig. En sådan sakkunnig vore i letta fall K. M:t genom sin krigsminister, och han hade gifvit skäl för sin åsigt. Men när nu reservanterna, i stället att lyssna dertill, förklara sig vilja följa hr Jöns Pährsson, så vore detta ungefär i amma som att, då ett fartyg befunne sig bland bränningar och skär, taga rodret ur styrmannens och lägga det i en helt och hållet övan hand. Dermed ville tal. icke klandra hr Jöns Pährsson, men hanstrodde att han, liksom tal. sjelf. ej vore någon auktoritet i fråga om sättet att hålla en arm6 krigsduglig. Tal. ville ej bestrida, att riksdagen har rätt att inskränka ordinarie anslag, ty intet finnes: grundigen som förbjuder det; likväl ville tal. fästa uppmärksamheten på, att juridisk rätt (tvångsrätt) från ingendera sidan kunde komma i fråga. Menj då den juridiska rätten sålunda icke kunde åberopas, vore det så mycket nödvändigare att ömsesidig grannlagenhet och förtroende finge bestämma förhållandet statsmakterna emellan. Euligt tal:s uppfattning vore ej reservanternas förslag uttryck af ett sådant sinnelag. Om anslagen i dag beviljades, men i morgon vägrades, skulle detta medföra förderfliga följder. Antaget också, att ministrarne såsom i England endast stode i spetsen för riksdagen, hvars befallningar de utförde, så, om riksdagen vacklade fram och tillbaka med afseende på ansilagens beviljande skulle detsamma imträffa som i det enkilda lifvet: tjenaren blirlikgiltig, ty hvilka planer han än uppgör kan ban icke på förhand beräkna sin verksamhet, han är allrig säker på att husbonden icke förkastar dem. I fåll man Hödvändigt vill dfagä in ett ordinae anslag, borde man, såvida k. m:t skall kunna ansvara krigsmaktens tillbörhga öfning, förbereda regeringen derpä, på det hon må sättas i tillfälle att vidtaza sina planer och åtgärder derefter, men i såsom nu helt tvärt och ntan örberedande åtgärder besluta sig derför. Hvar: för skulle man icke äfven besluta indragning af det till fängelserna beviljade ordinarie anslag och släppa ut fångarne under ettår? Jo derför att i detta fall visade sig följdena på en gång cnast; men om så alltid vore delsen behöfdes nga varningar för olv ingande beslut. I vanliga fall tillgår det så, att man tager ett steg och tröstar sig med att det ej. är så farligt, så äter ett. Men det ena steget drar med sig det andra, till dess man genom de många små stegen kommit still ett olycksbingande mål. Tal ville ingalunde pås mo ionärern: ftade nägot ondt med sitt förlag; men man borde aldrig vidtaga sådana åtvärder, hvilka, om de utfördes i större skala, skulle medföra upphäfvandet ai lacbunden ordning. Såsom misstroendevotum vore samma förslag icke heller passande, emedan till dylikas uttalande borde begagnas sådana smi anslag, hvilkas nedsättning medförde olägenheter blott för regevingen, utan att vara skadliga för landet Hr Key. Vore vår statsförfattning oktrojerad såsom Ludvig den 18:des i Frankrike eller Gusta: ijes 1772, så skulle man kunna påstå: at: lit hvad regenten i denna författning icke omnämnt såsom tillåtet det är förbsdet; men med ev sådant yrspruug. för-våra grundlagar som det at 1809 och 1865. folket icke afiändt sig genom grun: on och Bengts Pr ef TE EP SR Re 1 kovinstens bibehållande åt banken. mm oo Mm YTA