Aftonbladet – 9 mars 1869, sida 3

Abt mn LL roa att representationen ej borde undandraga sig be stt iljandet af större anslag; men under undantags Tr) förhållanden, såsom de nuvarande, borde repre jet I sentationen hafva rätt att minska detta anslag eI hvaraf talaren hoppades att någon fara icke skull eJ uppstå, men som skulle betydligt underlätta riks i statens ordnande, N N ed Ifali reservanternas förslag bifölles, skulle följder blott blifva den, att regementsmötena för 187( aI komme att inställas. Talaren bade sig visserliger ka licke bekant, buruvida dessa möten verklisen be böfde hållas hvarje år, men det visste ban dock att de för icke längesedan ej varit årliga. Det vigtigaste vore också, enligt tälarens förmenande, den enskilde individens, ej massornas öfning tillsammans. Tvenne invändningar emot den af talaren omfattade meningen hade blifvit gjorda. Man kan ej nu veta, så har man sagt, om icke de politiska förbållandena blifva sådana, att pligten bjuder oss att hålla vår armå i fullt tjenstbart skick, ej heller om, vi icke komma att i år erhålla en god skörd, som förändrar hela den ekonomiska ställningen och gör den föreslagna indragningen ohehöflig. Hvad det förra beträffar, så vore det något svårt att veta hvad man skall tro, då en utå I rikes-minister nyss sagt att det är oroligt, men tt Jen annan (den preussiska) att det för närvarande där mycket Imgut i den politiska verlden. Men om h J ock de politiska förhållandena skulle medföra för4 vecklingar, eller goda ekonomiska förhållanden in Iträffa, så stode det i alla händelser regeringen öppet att vid 1870 års riksdag begära tillökning li det ifrågavarande anslaget. — Yrkade bifall till reservanternpas hemställan. -) Statsrådet frih. af Ugglas. Den siste talaren och bränvinsmedlen i den K. propositionen blifvit tför högt beräknade; och det var emot denna del lat frågan talaren för sin del ville vända sig. K. M:ts proposition hade stödt sig på de föregående Järens erfarenheter. anseende talaren rättast vara att en dylik beräkning uppgjordes efter de nori mala förhållandena, icke efter mer eller mindre tilitälliga rubb r. Talaren bemställde, om det vore för djerft att beräkna bränvinsafgiften till lägre helopp än hvarmed den utgått någotaf åren r 1857—1865 och om det i stället varit rättare att uppta piter det belopp, som den till följd uf alldeles särskilda förhållanden utgjorde år 1867. Under detta ogynnsamma år hade tullinkomsterna uppgått till 14,700.000 rdr, och talaren ille fråga, om det då vore djerft att beräkna dem till 14 millioner för 1870. Det hade vidare blifvit sagdt. att man för statsutgifternas betäckande under sistnämnde år måste göra en upplåning af 1,400,000 rår, och detta vore sannt; men man borde dervidlag icke förbise att under samma tid en jernväg skall byggas, hvars värde, 3,400,000 rår, tillfaller landet såsom ökadt kapital. Det kunde med skäl förvåna att höra den föregående tal. nu hysa den åsigten, attjernrne skola byggas med annat än lån. Vid 1865 års riksdag uttalude likväl statsutskottet, hvari den tal. då var och ännu är ordförande, den grundsats, att bördan af dessa företag borde hyvila äfI ven på framtiden. Denna åsigt hade K. M:t ockI så följt och ansett att folket icke borde för denna i påläggas särskild beskattning. Den här lifrågavarande skuldsättningen vore helt och bållet oberoende af statsregleringen i allmänhet. Man hade sagt, stt det vore nödvändigt att reglera missförhållandet mellan inkomster och utgifter, hvilket man trott kunnat vinnas genom nedsättning af det förevarande anslaget. I detta hänseende ville tal. fästa kammarens uppmärksamhet på några förhållanden som han hoppades skulle lugna den sista tal:s, farhågor. N Ful i ä ontoret hade nemligen, på ta. nmodan, ingi en skrift, som antydde några inkomstposter, hvilka icke blifvit tagna i beräkning i den k. propositionen. Dessa vore först och främst återbetalning af undsättningslån och vidare en inbetalving från myntverket. Den senare, utgörande 24,000 rdr, hade redan blifvit till riksgäldskontoret ut! utbetaida till ett belopp af 499,000 rår. Tal visste väl att denna summa icke borde tagas allt för mycket med i beräkninsgen men om missväxt icke ånyo inträffade, kunde man i alla händelser deraf vänta en ganska stor förstärkning i riksgäldskontorets tillgångar. Vidare hude K. M:t tagit i beräkning hela postassuransfonden, af hvilken 54.000 rår. återstode. . Tal. vilie ytterligare fästa uppmärksamhet på åtskilliga besparingar, som skulle uppstå, då tal. antog att denna kammare ej kom me att vara mera frikostig med anslag än den första redan varit. Under denna förutsättving skulle således besparas 63,000 rdr, som K. M:t kat till Hästbolmens befästning, 40,000 rdr till kopparpatroner och 20,000 rdr till skarpskytteföreningarne. På 5t:e hufvuttiteln hade statsutskottet dessutom föreslagit en nedsättning at 200.000 rår. Sammanlagda utgjorde alla dessa belopp omkring 900.009 rdr. Om derifrån räknades ett under andra hufvudtiteln beviljadt ökadt anslag af 180,000 rdr, så skulle i alla fall ett betydligt belopp återstå. Tal. hade velat lemna dessa upplysningar för att visa att den summa, som äen föregående tal. ansett behöflig för att få staten att gå ihop, kunde erhållas på andrå ställen, och uttalade den tron att fulit skäl sålunda ej funnes till den föreslagna nedsättningen. Statsrådet Abelin måste, såsom konungens rådgifvare och såsom både honom och svenska fol ket ansvarig för armens vapenduglighet, på det bestämdaste motsätta sig reservanternas förslag. Tal. öfvergick derefter till en utveckling i militärisk syppunkt af den föreliggande frågan i ewt föredrag, hvars sammanträngda, koncisa form gjorde det svårt för ref. att göra annat än högst ofullständiga och osammanhängande anteckuingar. Tal utvecklade, hurusom våra försvarskrafter vore ev iefvande organism, af hvilken ingen del kunde åsidosättas utan skada för det hela. Ett visst minimum af öfvingar funnes. som vore oundgängligen nödvändigt för truppernas vapenoch strids duglighet. Sjeltva öfningarne måste ordnas efte: en bestäm! plan, som ej kunde rubbas utan att virrvar och kraftlöshet komme att bli följden deraf. Upphörande af öfningarne någon längre tid skulle medföra ett menligt inflytande. hvars skadliga följder ej utan stora ansträngningar kunde ufrjelpas. För öfrigt vore den närmaste framtiden ingalunda sådan att ett försvarsväsen vor tillvådligt. Tiden när besparingar genom vapenöfningars inställande vore lämplig kunde ej riksdagen, endast konungen bedöma, isynnerhet som riksdagen mer än ett år förut skulle afgöra den frågan. Att för år 18:0 vidtaga den föreslagna indragningen ansåg tal. så mycket mera olämpligt som de nya gevären tilldess blifva färdiga och ett nytt exercisreglemente då skall börja att tilllämpas. Tal lade kammaren på hjertat att besinna vigten deraf, att hela armen då på en gång finge öfvas i de nya gevärens bruk och i sammanhang dermed stående helt och hållet nya taktiska öfningar. Man hade visserligen sagt, att om mötena framdeles befinnas alldeles oundgängliga, K. M:t till näst sammanträdande riksdag kunde afgifva proposition derom. Dere ot ville tal. anmärka, att anordningarne för ett kommande års möten måste vidtaas vid slutet af det föregående, på det uppbandlingarne dertill måtte hinna i tid vidtagas och mötena icke behöfva skjutas fram till den för jandtmannen olämpligaste delen af sommaren. Tal. hade dermed antydt den ståndpunkt, från hvilken han: såsom konungens rådgitvare icke kunde vika. H. exc. justitiestatsministern frih. De Geer, som derefter erhöll ordet, utvecklade hufvudsaken frågans konstitutionella sida. Tal för de först, att han ej utan smärta sett andra kamnarens sumrliga ledamöter deltaga i reservationen, a nAm hada han cott ainlkada ojna ful började sitt anförande med att inkomsterna af tull