Aftonbladet – 9 mars 1869, sida 3

RIKSDAGEN Andra kammaren. Diskussionen om anslaget till indelta armens vapenöfaingar. Sedan kammaren sistlidne lördags förmiddag vid fortsatt föredragning af fierde hufvudtiteln utan diskussion bifallit statsutskottets hemställan den i 10.de punkten. rörande fortifikationens prak. tiska öfningar, och den tl:te, om fouragering a pontonierbataljonens befälshästar, föredrogs den 12:te punkten, hvari utskottet. med afstyrkande aj hr Jöns Päbrssons motion, bemställt att öfriga under fjerde hufvudtiteln uppförda ordinarie anslag må bestämmas till enahanda belopp, som i nu gällande riksstat äro upptagna. Emot denna hemställan hade kammarens samtlige ledamöter i utskottet reserverat sig och yrkat bifall till hr Jöns Pährssons hemställan, att för 1870 nedsätta förrberörda anslag med 442,000 rår. Med anlednivg häraf uppstod nu den otvifvelaktigt vigtigaste öfverlägguing, som under denna riksdag förekommit, och som tog kammartens uppmärksamhet i anspråk både föro termiddagen. Grefve Posse ll först ordet och fäste uppmärksamheten derpå, att, oaktadt tulloch bränvins-medlen samt tvenne års bankovinst blifvit inberäknade bland inkomsterna, K. M:t i sin proposition om statsverkets tillstånd och behof icke destomindre funnit ytterligare skuldsättning behöflig. Men då behållningen af de förstnämnda inkomsttitlarne sannolikt blefve mindre än K. M:t beräknat, och tvifvelaktiet vore, om riksdagen ville afhända banken hela dess ifrågavarande viust, så skulle den förespeglade skuldsättningen i sjelfva verket bli vida större än den k. propositionen angifvit. Om ett missförbållande uppstår mellan in komster och utgifter, så borde det regleras genom andra utvägar än lån; denna utvög vore nemligen gavuska vådlig, emedan den gamla sutsen ännu vore gällande: ju mer man lånar, dess mer sätter man sig i skuld. Tvenne sätt funnes att förebygga denna eventnalitet, nemligen att antingen öka inkomsterna eller minska utgifterna. Hvad det förstnämnda angår, så fann talaren detsamma under de närvarande ekovomiska förhållandena oantagligt. Således återstode endast att minska utgifterna, eller att med andra ord iakttaga sparsamhet. Detta trodde talaren vara det rätta sättet. Man borde icke längre stanna vid vackra tal om sparsamhet, utan en gång på fullt allvar gripa sig an dermed. Det var detta ledsmöterna af statsutskottet åsyftat. Svårt vore dock att veta, huru detta sparsamhetssystem skulle tillämpas. Icke ginge det an att skära bort några tusen rdr hä och nägra tusen der, ty detta skulle medföra vida större olägenheter än om en elier annan större summa kunde besparas. Man hade dock snart insett omöjligheten att finna en passande summa på något annat ställe än inom den fjerde hufvudtiteln, hvilken kräfver de största anslagen. Det anslag, som inom dennahufvudtitel företrädesvis ådragit gig uppmärksamhet i det antydda afseendet hade varit ansiaget till indelta armens vapenöfningar, sor utgår med 84000 rdr om året Detta vore således ett tillräckligt stort anslag, och derjemte af beskaffenhet att utan fara för fosterandet kunna minskas. Talaren medgaf visserliven, att ett försök i denna riktning skulle bedömas ganska omildt från vissa håll. Det vore nemligen ej osannolikt, att man skulle komma at! torebrå andra kammaren. ifall denna gillade reservanternas hemställan, för bristande fo karlek såvidt snginge tosterlaudets försva Hetta vore så et sannolikare, som ett be: lande vid 1867 års riksdag utt nedpruta det cegeringen begärda anslaget till nya aned förebråelsen att vara ett uttry osterländsk avda. Med afseende på denna f anhöll talaren att få påminna derom, att då rikslagen ej fann godt bevilja mer än hälften af der ia anslaget, detta belopp visade s äckligt, avt det ej ens kunde under den hb uden anvövdas, — så mycket mindre då det större weloppet, om det blifvit beviljadt. Om man ock im skulle följa det den gången gifoa dömet ch äfven denna gång anse nedprutningen såsom bevis på en mindre god fosterland anda, så hopades talaren likväl att erfarenheten nu likgom då skulle visa, att det oj vore så farligt. Talaren öfvergick derefter till att visa, hurusorm detta anslag från 396,000 rdr, som detutgjurde år 1855, numera så betydligt, att det blifvit upptaget till 834000 rår. År 1865 utgjorde det ev fullt 600,000 rdr, och talaren trodde att det kulle gå lika bn om det nu ej beviljades till större Petopp än då. Visserligen hade man ttympra ökAdp