Aftonbladet – 8 mars 1869, sida 2

kunnat gå ut till följd af den kallare luften. Jag måste pu gifva mig till tåls ända till i morgon, ja, hvem vet, kanske ända till i öfvermorgon. Jag känner mig i hög grad nedtryckt och olycklig. Det har redan blifvit mig ett alltför starkt behof att icke tåla ens en flägt af osanning och missförstånd i detta förhållande. Edgar Allan Poe med sin sjukliga missbelåtenhet, sina bittra och tröstlösa sarkasmer, faller mig nu riktigt i smaken. Det gifves stämningar, i hvilka förstånd och klokhet äro till den grad motbjudande som en skål söt mjölk en febersjuk... . Två limmar senare. Aro väl lugn och själsfrid endast ett tomt ord på denna kretsande jord? Jag börjar att tro. att jag för stormar och öden, hvilka förstöra mina sista andetag, icke ens skulle vara säker i ett tillslutet och igenmuradt torn, äfven om en korp förde maten till mig genom fönstergallret. Och ginge det icke på annat vis, så skulle väl en jordbäfning undergräfva mitt gömsle, spränga murarne och åter kasta mig i det fria, bland främmande menniskor, hvilkas böjelse skulle börja att oroa mig, sedan je nysg hade kommit öfverens med mig sjelf om att jag icke det ringaste frågade efter deras motvilja. Ett besök störde mig i mina funderingar i dag på morgonen, ett besök af den siste bland alla Meranbor som jag någonsin skulle ha trott kunna komma till mig, nemligen ingen ringare än herr borgmästaren i staden, Han kom sjelf för att icke skrämma mig genom en officiel kallelse, och meddelade mig, att han hade fått sig anförtrodt ett bref till mig samt ett testamente, uppsatt af den som skrifvit brefvet och insatt mig till sin aArfvinge, Jag betraktade hy