Aftonbladet – 8 mars 1869, sida 2

maktens sida synes vilja förfäkta. Illa bestäldt vore det ock, om vårt konstitutionella styrelsesätt samt statsmakternas inbördes rättigheter och skyldigheter skulle vara fotade på så lösa grunder, att deras upprätthållande berodde på några få rösters öfvervigt — kanske på den förseglade sedeln — uti kamrarnes gemensamma votering. Hvad som i principielt afseende i dag bekräftades och blefve ätt, kunde då i morgon upphäfvas och ogillas. Konstitutionella principer, som icke ha fastare fotfäste, äro i sanning ingenting att bygga på, och vi tro för vår del, att man ingalunda handlar välbetänkt då man gör stor affär af en förment grundsats, som hvar och en måste inse i ke kan upprätthållas mot den klara och oomtvisteliga formella rätten och den faktiska makten å den andra sidan. Med h. exc. hr justitiestatsministern lärer hvar och en gerna instämma i den åsigt, att den konstitutionella andan måste fylla hvad som brister i de uti grundlagen tydligen utstakade gränserna för hvardera statsmaktens rätt och befogenhet; men så mycket mindre kunna åtminstone vi medgifva en sådan tillämpning af denna sats, som den h:. exc. gjort, då han från densamma leder sig till antagandet, att anslags uppförande på ordinarie stat skulle innefatta en begränsning af riksdagens beskattningsrätt. Vi tillåta oss spörja, hvad som då återstode af beskattningsrätten? Att votera eller vägra votera tillfälliga anslag; och att höja eller vägra att höja de ordinarie! Detta är visserligen något, men i sanning icke mycket, och näppeligen skulle, efter denna begränsning, svenska folket kunna anses ega i behåll sin åt riksdagen nu öfverlemnade urgamla rätt att sig beskatta. Menar man då att förhållandena i ett land icke kunna förändra sig i annan riktning än att anslags-sörhöjningar ifrågakomma? Gevomlefva vi icke just nu en, period, då nedsättningar äro ytterst önskvärda, kanske nödvändiga? Och hvilken småsak är dock icke det nuvarande betrycket emot sådana kalamiteter, som kunna tänkas tilläfventyrs komma att träffa ett land. Skulle väl riksdagen äfven i sådana fall vara förhindrad att besluta nedsättningar af anslag, som folket icke mera förmådde anskaffa, derföre att de en gång under andra förhållanden blifvit uppförda på ordinarie stat? Och kunna icke förändrade förhållanden undanrödja ett behof, som en gång förefannits och då föranledt beviljandet af ett ordinarie anslag? Det skulle vara mycket illa bevänlt med beskattningsrätten, om de nedsättningar eller indragningar, som sålunda blefve behöfliga, skulle bero på regeringsmaktens förgodtfinnande, och om hon skulle dervid ega ett veto, som riksdagen måste respektera, ehuru det hade sitt stöd, icke i grundlagen, utan i ett förment konstitutionelt skick. Af den konstitutionella andan och af sjelfva det sunda förnuft, som måste antagas iörefinnas hos representationen, kan man vänta att riksdagen icke:begagnar sin makt att bevilja eller vägra anslag på sådant sätt, att hela statsmaskinen stannar, eller attregeringen sättes ur stånd att infria förpligtelser, som hon å statens vägnar i laga ordning iklädt sig; men ingalunda kan denna anda kräfva, att riksdagen afhänder sig en gång för alla rättigheten att pröfva den allra största delen af statsutgifterna och att vidtaga de jemkningar med afseende å dem som omständigheterna påkalla. Riksdagens bifall till statsregleringen v:re då, så snart icke förhöjningar ifrågakomme, en tom ceremoni, ja, ett meningslöst gyckelspel. Den nordtyska förbundsriksdagen år roa sig med en dylik kon tationel kon edi, hvaljarmtbudgeten angår, men vi förmoda att det icke är från deara ismarckska skapelse, som vi skola hemta mönstret för hvad som ö verensståmmer med verklig konstitutionel anda. Att döma af minoritetens styrka i andra kammaren är det möjligt, till och med troligt, att det högre anslaget blir beviljadt. For den konstitutionella principfrågan har detta dock, i vår tanka, icke den riogaste betydelse, då de allra flestas votum rörande denna betydande summa bestämmes af åsigterna om behofvet och lämpligheten at en nedsättning. Vi anteckna för öfrigt, att andra kammaren utan votering höjde anslaget till de frivilliga skarpskytteföreningarne från af statsutskottet föreslagna 70,000 rdr, till af regeringen begärda 90,000 rdr, eller samma summa som nu är ansligen. Statsrådet Abelin samt hrr Meijerbers, Svensson, Sv. Hansson, Jan. Andersson, Ahlgren, frih. Fock, hrr Uhr, A. W. Nilsson, J;ohannes Andersson m. fl. förordade denna förhöjning. MM—— Bevillningsutskottet har uti, under den 2 Mars afgifvet betänkande JE 8, afgifvit