Aftonbladet – 5 mars 1869, sida 2

Jo, ända till döden!, sade han och fattade min hand med liflig rörelse. Det lyckades mig snart att åter göra honom glad och munter, och den sköna, herrliga dagen skulle förklingat utan något missljud, omicke en underlig händelse hade inträffat, som dock endast gaf mig något att tänka på. Vi redo redan tidigt tillbaka ned, emedan solen sjunker så tidigt bakom bergen. Morrik var särdeles upprymd; han talade oupphörligt med sin mula, tilltroende henne mera sinne för det underbara landskapets skönhet, än det arma kräket kunde åstadkomma; ban höll vid bondgårdarne och vexlade några ord med barnen och mödrarna; på en trasig och hvithårig gubbe, som kom flämtande och kippande efter andan vandrande emot oss upp för berget, stack hani förbifarten en sedel uppe i hattkullen och gladde sig vid tanken på han hvad skulle säga, då hans bekanta gjorde honom uppmärksam på den sällsamma prydnaden. Så kommo vi på en närmare väg ned till bron, och jag såg nu derstädes, sittande på en bänk, en ung polack, med hvilken jag redan förut på ett just inte så syenerligt behagligt sätt hade gjort bekantskap. Ett par gånger hade jag mött hozom allena och hade dervid sett hans svarta ögon stirra på mig med ett så hemskt uttryck, att jag ständigt skyndade att komma honom förbi. Han är tydligen en af de sjukaste här, men hans häftiga sinne tyckes stå i ständigt uppror mot hans öde, och denna inre strid vanställer hans intagande och vackra ansigte. Äfven den främmande drägten, alldeles svart, med fötterna i höga stöffar och red deu polsklädda mössan prydd med en svart och hvit fjäder, gör honom till en fra ant företeelse, som redan mången gång upp för mig i ängsliga drömrar