Aftonbladet – 5 mars 1869, sida 2

vat en tillökning af 170,000 rdr i hofhålloings: inslaget erforderlig. Bland dem, som förfäktade lessa åsigter, befann sig, såsom vi nämnt, ifven frihherre Gripenstedt, hvilken talare lock förklarade att han icke ville yttra itt personliga omdöme huruvida ej en annan ordning i hushållningen kunnat utan skada blifva införd. Hr Hedlund, som eljest framdrog åtskilliga omständigheter, som kunde nödvändiggöra betydliga anslag till civillistan (t. ex. anspråken på den kongl. välgörenheten, på kongl. mecenatskap 0. s. v.), tillade dock, att äfven den varmaste vän stode förstummad om det måste erkännas, att en god del af anslaget bortslösas på ett ovärdigt sätt, och denne talare, som nu icke ville någon nedsättning eller någon framställning om en sådan, ansåg dock önskvärdt, att de, som sitta vid statsrodret, måtte inse och behjerta, att sparsamhetsifrandet har sin grund i folkets föreställningar, härledande sig dels deraf, att man icke ansåg konungen hos oss behöfva genom någon bländande prakt imponera på slafviska undersåter, dels af aktgifvandet på förhållandet i andra stater, der regeringsmaktens chef stode på medborgerlighetens grund, utan att statsförvaltningen deraf lede. Vid behandlingen af andra hufvudtiteln, med atseende å hvilken utskottets förslag äfven i sin helhet godkändes, uppstod någon anmärkningsvärd öfverläggning endast,i fråga om anslagen till krigshofrätten. Atskilliga talare beklagade, att afseende ej blifvit fästadt vid riksdagens beslut om krigshofrättens indragning, och förfäktade den åsigten, att de till denna domstols handläggning hörande raål utan olägenhet kunde till de civila hofrätterna öfverlemnas. I sammanhang härmed uppstod en kontrovers rörande lämpligheten i allmänhet af speciella domstolar. De talare, som försvarade statsutskottets förslag, stödde sig emeltertid hufvudsakligen på den omständigheten, att detsamma vore så affattadt, att hinder derigenom icke lades för ett fortskridande framdeles i den af si-tlidne riksdag antydda riktning, om sådant pröfvades lämpligt. H. exc. justitiestatsministern, som icke gjorde on invändning mot utskottets förslag, bemötte anmärkningarne i afseende å olämpigheten at en special-domstol, sådan som den ifrågavarande, hufvudsakligen med åberopande af det faktum, att högsta domstolen som öfverdomstol, ansett densamma lämpig och för sig gagnande såsom förberedande instans, och att J. G. Richert uppdragit hufvudsakligen samma gränser för krigslagstiftningen som de, hvilka numera äro gällande.