Aftonbladet – 3 mars 1869, sida 3

tsarvodet sattes högt eller är sådant antaglig ets ) icke komme att inverkä på den mindre industric ;ga ) målsmän i städerna, hvilka hädanefter endast 1 5? I dantagsvis komme att deltaga i representation an I då nemligen den öfvervägande inflytelsen på ril ndagsmannavalen i städerna ha på andra sa 66 ) hällsklasser, dels att det jemförelsevis låga arv ar ) det under ståndsriksdagarnes tid dock varit ti d räckligt högt, för att redan då vid representati Se I nen fästa de flesta mera framstående representa år l terna i den nuvarande kammaren. Så hade kar St I citeterna inom de mindre jordbrukarnes klass 1 n) dan tillhört det gamla bondeståndet, och notabi an teterna bland städernas nuvarande representant st hade börjat sin riksdagsmannabana i det gam . borgareståndet. Hvad presteståndet anginge, så ha S31 det låga arvodet icke från deltagandet i riksdag de I manna estyren afhållit hela den massa af snill ör lärdom, intelligens och erfarenhet inom de Hög ill I kulturfrågornas område, som inom detta stål na ) förefunnits och som endast droppvis tillflödat de nya representationen; men af helt andra och : SJ arvodets belopp .obervende orsaker skulle und långligå tider presteståndet blifva nästaö utestång från representationen. Utskottet hade befarat, att om arvodet satt för lågt, en och annan medborgare af framståend duglighet skulle undandraga representationen si tjenst. Itt sådant skäl kunde RS afseend först om den af utskottet uttaläde farhågan sköl besannas i älstende å flertalet af dylika förmågo Ingen vore omistlig. . Det vore det tysta trogr :J arbetet i hemmen, som förde samhället framå ar arne och voteringarne vid riksdage vore endast det yttre organet för detta utveckling: arbete. Om älven någon gång kunde inträffa, al efter riksdagsmannaarvodets. nedsättning en oc annan person med större insigter och omtattand erfarenhet i politiska värf af ekonomiska skäl ar såge sig förhindrad att emottaga riksdägsmanng förtroendet, så hvad stode väl på? Kunde män vä tro, atten sådän person, såvida han eljest vore lif vad at verkligt begär att gagna fosterlandet, skull skrinlägga sina pund eller sakna utväg att låta sin insigter och sin erfarenhet på annan väg tillgodo komma det allmänna? Skulle han icke för at gifva spridning och fart åt sina åsigter, anlita tid ningarne, broschyrerna, församlingsfriheten, adres ser öcn deputationer 0. 8. v.? Andtligen och med afseende å den i motioner förekommande antydan, att det höga riksdags tj vagn kunde blifva Rå SR spekulationer och måhända eh gång leda terhä At riks natnisnpAkallet blefve upplåtet åt jen mestbjudande, så hade utskottet ansett erfarenhe ten icke hafva gifvif zagut stöd åt dylika farhå gor, hvilka utan ett sådant stöd icke utgjorde till. räckligt motiv för en grundlagsföräpdring. Detta argument hade, efter tal. ojn näntGr n :goh, lik: -j het med historieh öm Hen person, som beslutit att icke gå i vatten förr, än han hade lärt sig att simma. Klart.vore nemligen, att om erfarenten redan börjat gifva stöd åt de af tal. antydda farbågarne, så vore möjligheten att undanrödja orsaken härtill aflägsnad, ty motståndskraften emot ) förändringen hos äcin; föra både afgörandet i sin hand, vöre då förstärkt. Rätta tidpunkten för reformen8 genoinförande vöre derföre just nu, innan de öya valen försiggatt. Flera talare hade ridit opp på motionärens yttrande, att riksdagsmannakallet blefve utbjudet på auktion; det vore dock lätt att inse, att detta endast vore ett vågot mustigt uttryck för samma tanke, hvilken reservanterpa återgifvit med andra ord, då de förklarat det vara af stor vigt, att riksdagsmannaarvodet sattes till så måttligt belopp, att ingen kunde antagas för arvodets skill Emottaga ippdraget att vara riksdagsmän. Ehurt tal. icke brukade vädja till den s. k. allmänna opinionen, enär han icke AT ee denna högre, än densamma med afseende å dess ombytlighet förtjenade, så inträffade dock någon gång fe att denna opinipn vore uttryck af en ipplyst all män nenitg och kräfde då respekt. Detta gällde vissa enkla frågor, i hvilka le gros bon sens med säkerhet träffade det rätta. Den förevarande vore en sådan fråga. Första kammaren hade redan enhälligt uttalat sin dom, och om man ginge utom representationen, så skulle man erfara, att utaf tio, som i ämnet tillspordes, nio skulle uttala sig för arvodets nedsättning. Andtligen hade man, efter hvad motionären erfarit, redan vid riksdagens början insinuerat, hvad tal. jemväl trott sig finna antydt af hr Siljeström, ehuru i förtäckta ordalag, ätt motionen vore riktad mot det svenska bondeståndet, och tal. gladde sig, att tillfälle för honom ÄRE att bemöta en dylik insinvation. Tal. kunde väl afvisa densamma med den enkla anmärkningen, att om hans afsigt varit att ur representationen aflägsna bondeståndet medlemmar, han då skulle hafva föreslagit arvodets nedsättning icke till 6 utan till3 rdr, och för detta arvode-ville han åtaga sig att låta inackordera till och med hrr Siljeström, Witt och Liljenmark icke på något sämre, utan ett centilt ställe — men tal. ville icke söka skydd bakom denna mur, utan oförbehållsamt uttala sin mening, hvarförinnan han likaväl önskade förutskicka en anmärkning af allmännare beskaffenhet. Uti den nuvarande representationen, liksom hvarje annan byggd på principen af allmänna val, funnos vissa svaga punkter, Bvaribland jemväl den, att representationens sammansättning kan blifva ensidig och uteslutande a ett endz större samhällsintresse på öfriga lika berättigade intressens bekostnad, i motsats till de representationer, hvilka voro byggda på grundvalen af ståndseller klassval, hvilka ställde de större samhällsintressena i vissa hufvudgrupper mera sjelfständigt mot hvarandra. Denna svaga punkt hade till och med en bland den nya iksdagsordniagens varmaste anhängare samt talangfullaste och väldigaste förkämpar, frih. Gripenstedt, framhållit, då under förra riksdagen frågan om bankvinstens användande förevar. Två skiljaktiga meningar hade härom yppats, i det att några, och med dem frih. Gripenstedt, yrkade bankvinstens öfverlemnande till riksgäldskontoret för fyllande af statsbehofven, och andra åter ville deraf bilda en särskild fond, afsedd att uteslutande betiena det betryckta jordbruket med lån. Med vanlig skarpsynthet ade frib. Gripenstedt då uttalat en varning emot bankovinstens användande på sistnämnda sätt, såsom innefattande en politiskt oklok åtgärd, enär sådant kunde ega ett menligt inflytande vo representationens sammansättning i en framtid, till alltör stor öfvervigt för jordbruksintresset. Talaren ade då suttit derborta i Westerås och lett i mjugg leråt, att frih. Gripenstedt sålunda ofrivilligt nödsats erkänna, att ot verkligen . fanns en kula ill en der kanonen, som deu 6 December 1865 på iddarhuset affyrades af tal., då han såsom en land representationsförslagets brister anmärkte, utt detsamma lade representationens tyngdpunkt 1iteslutande hos en enda samhällsklass. Utafsamna art som nyssnämnda fråga vore äfven den null öreliggande om arvodets nedsättning, och på ut-t sången af densamma komme det att i väsentligs nån blifva beroende, huruvida representationens-r ammansättning skulle framdeles utbilda sig ensi; d ligt till de mindre jordbrukarnes förmån; och värmed ville tal. bildå öfvergången till besvaranlet af frågan, huruvida motionen vore riktad emot venska bondeståndet. Detta påstående hörde tiil a let bekanta slag af sanningar, som kallades san-k ingar med modifikation; om man nemligen villeh åstå, att tal. med sin motion afsett, att ur re-)k resentationen utesluta bondeståndet, så vore ett ådant påstående osannt; om man deremot förmeade, att motionären åsyftat att förekomma förtärkning af bondeståndets medlemmar inom reresentationen, så vore påståendet sannt. Enligt alarens åsigt måste i hvarje svensk riksförsamng, som skulle kunna tillvinna sig folkets förtronde och derför ega varaktigt bestånd, svenska li ondeståndet vara starkt renresenteradt. men ickal d