Aftonbladet – 24 februari 1869, sida 3

Stockholms-bref. XL Herr redaktör! Frågan om svenska akademiens tilttonde stol är afgjord så till vida, att Orvar Od Jicke längre står i vägen för Pehr Wieselren. Det kan till: och med hända; att der diplomatiska akademien eller åtminstone der diplomatiska delen af akademien är otröstlig öfver Orvar Odds tidiga fråntälle och Jåter tydligt förstå, så tydligt som med diplomatien är förenligt, att den nittonde stolen aldrig varit ämnad åt honom, utan att denna, Bellmans gamla stol, är pysstlämnde Pehr Wieselgrens odisputabla tillhörighet sedan många år tillbaka samt att han kommer att deraf under hela sin lifstid törblifva ioqvald besittning; hvaremot akademien verkligen stod i begrep att bedja Orvar Odd vara god och sitta ned på stolen nir 12, då, till akademiens synnerliga grämelse, den oväntade underrättelsen anlände. att sagde Orvar Odd hädanefter vore förhindrad att intaga platsen mellan hr Hildebrand och hr Kullberg. Hvem kunde väl hafva trott, att Orvar Odd skulle lägga sig och dö så snart? Han var ju en ung man — en causeur är alltid jeune homme, skulle Stockholms-Posten säga, — nästan bara barnet, icke sextio år ännu. Han borde hafva haft tid att vänta. Under dagarne närmast efter Orvar Oäds frånfälle är det för hans efterlefvande vänner svårt att sysselsätta tanken med: något annat. Beundrarne af-hans älskliga sånogmö och af hans oefterhärmliga prosa vilja icke tro på möjligheten, att han för alltid är ryckt ifrån oss och att vi aldrig mera skola få se några nya pennritningar kors och tvärs trån Villa Canzonetta. Vi, som djerft. nog; att icke säga oförskämdt nog, vilja kallas causeurer torde allramiust kunna slita våra tankar från den nu hädangångne mästaren. Han var ej blott causeur, sade någon härom dagen; ty under causeurens lätta drägt slog ett skaldehjerta, och i-det omdömet instämmer väl hvar och en som kände Orvar Odd; men det hindrar icke att hans betydelse som causeur är mycket stor. Han var skald, han var tänkare och han var — jag tror icke att ni, herr redaktör, vill protestera deremot — verkligen politiker. Men causeur var han derjemte, De er en Mand; ved Gud, De er en Mand, en Tenker og en Statsmand i Forening i heter det en gång af en entusiastisk dansk och deltagare i Stehags-mötet, och dertill svarar Orvar Odd belt blygsamt: i O, de mig alltför mycken ära gör! Jag är helt simpelt endast en Causeur ; men just derför jag också vid er sida mig ställer här, fostbroderligt att strida för hvåd i sjelfva staten är en magt: konversationen ! — korteligen sagdt.. Han var den förste och bäste i den genren, vågade jag engång yttra i ett af! nina bref till Aftonbladet... Mästaren står upphunnen, tillade jag. Nu, när hela hans rerksamhet är afslutad och vi, sörjande vidi: len nyss öppnade grafven, inse heia betydel-: en al denna verksamhet, vågar jag påstå, ! utt han var den ende i sitt slag i de nordi-. ka landen. Det är icke möjligt att försöka äfla. Ocn likväl vilja vi ståckare, blott vic unna skapligt nog föra pennan. göra an-q pråk på att kallas causeurer. Då vi, torf-! iga pa idcer som vi äro, icke hafva annat f tt causera om, causera vi om oss sjeltvalt ch finna oss, hvar och en i sin stad, utomi rdentligt qvicka, betydelsefalia och mycket !e igtiga. Det är löjligt. Viskrifvainga böc-1 f s C H er, ty det äro vi-tör klena till, men vi lägga ram långa spalter, som vi sjelfva kalla cauerier, fastän i den anrättningen det spiri-! ublla just icke är någon nödvändig ingrediens. c