Aftonbladet – 22 februari 1869, sida 3

ken Eriksson gått tillbaka och lemnat bonden virket. Kl. half 10 hade han begifvit sig in i sitt rum uti sågstugan och tagit sig ett glas punsch. Han hade köpt hem punsch och kognac, och skulle Grubb vid något tillfälle yttrat, att han borde ha något att stärka sig med, för att vara vid friskt humör. Han tog af sig vesten och skorna samt lade sig derefter, påbafvande byxorna, och insom; I nade. KL precist 1 vaknade hat. . Eriksson yttrade förvåning öfver och sade sig Jicke kunna begripa att han den natten vaknat, Jutan att blifva väckt, hvilket sällan hände, emeJ dan han var ovanligt tungsöfd Det föreföll hoInom alldeles som om någon gkulle hafva väckt hoij nom, men detta kunde han ej tro. tt) Domhafvanden frågade om Erikssons uppsåt varit stadgadt att verkställa mordbranden den natten, hvilket Eriksson bejakade, och anmärkte dom,hafvanden då, att det förmodligen varit det fasta I oppsåtet hos honom att begå gerningen, som orI sakat att han vaknat. ) Eriksson. Ja, ja! Jag kan väl troatt det var så. I Sedan han tagit på sig vesten, rocken och skorna, Åbegaf han sig ut, medtagande något spånor, fos.Å forstickor och nyckeln till sågen. Han gick genom maskinrummet, eldarens rum och, såsom öfverens-I kommet var, antände han de under den förr omj nämnda trappan liggande bränbara ämnena. Han I skyndade derpå ut, sedan elden spridt sig något, I sköt till dörren till sågen, men hann knappt in i sitt rum uti sågstugan, innan allt stod i ljusen låga. Grubb hade uppmanat honom, att han skulle Å packa ped sina saker på förhand, men detta hade han icke gjort, emedan han tänkt, att han alitid skulle få tid att göra detta. Några skedar, glas och porslin hade blifvit nedpackade, men gångkläderna hade han i ett skåp. Tagande dessa på j armen, begaf han sig ut. Utkommen kastade han kläderna ifrån sig och sprang upp mot gården, men mötte på vägen en skeppare, och vände nu tillsammans med honom åter till brandstället. Sågsprutan stod uti ett rum i sågbyggningen, och genom att sparka upp den låsta dörren, till hvilken. nyckeln ej fanns i, kommo de åt sprutan, som utbars af Eriksson och nämnde skeppare, men det drog mycket länge om, innan den kom i gång. Angående sprutan uppgaf Eriksson, att Grubb kort före den sista sågvingens början skulle sagt till, att sprutan skulle bäras upp till gården, hvilket sågverksinspektoren Löfgren satte sig emot, och hade sprutan i stället blifvit inburen isågstugan. Sprutan hade förut stått i sågen, och tog Grubb som förevändning för den gifna befallningen att föra bort sprutan, att den stod der utan nytta och fylldes af nedfallande sågspån och annat skräp. I afseende å sågstugan uppgaf Eriksson, att deri funnos tvenne rum på ena ändan och ett större rum på den andra. Eriksson bebodde de båda mindre rummen. I det större rmmet bade alltid förut arbetare bott och senast en vid namn Anders Olsson. Men i April månad hade Anders Olsson fått flytta, emedan Grubb föreburit, att han ej hade något arbete att lemna honom. Detta hade skett på det att stugan skulle blifva utrymd af alla, med undantag af Eriksson, och skulle Grubb ätven härom träffat öfverenskommelse med Eriksson. Efter det att Anders Olsson flyttat, hade i det stora rummet endast qvarstått några husgegerådssaker, tillhörande Erikssons svärfader, Magnus Lund, hvilken en tid haft drickstörsäljning derstädes för arbetarne vid sågen. Eriksson tillfrågades om han tillsagt Lund några dagar före branden att flytta bort de honom tillhöriga effekter. Detta kunde Eriksson ej erinra sig; men trodde att så varit. Grubbs uppmaning till Eriksson att äfven sprida elden till de invid sågen liggande ribboch Jälkthögarne hade Eriksson ej brytt sig om att efterkomma, och han hade ej behöft det heller, ty det brann bra ändå, sade Eriksson. Tillspord om Grubb, då han kom till brandstäl let, vidtog åtgärder, som hindrade, i stäliet för att befordra släckningen, förklarade Eriksson, att han vågade bestämdt påstå att så varit. Som sågstugan nedbrunnit, uppflyttade Eriksson till kontoret. Då Grubb och ban på söndagen träffades, skulle den förre visat sig belåten. Under samtäl, som dem emellan uppstod, hade Grubb då yttrat, att Eriksson borde resa sin väg, ty det var naturligt att misstankar skulle falla på honom, och hade Grubb lemmnat Eriksson 5 stycken hundrariksdalerssedlar, men knnde Eriksson ej uppgifva af hvilken bank det varit. Innan vi fortsätta Erikssons berättelse om hans afresa från Wärhulta, är nödigt, för sammanhangets skull, att här omnämna följande omständigheter: Förenämnde Magnus Lund hade en myeket ung dotter och med henne bodde Eriksson tillsammans i sågbyggningen. Grubb, som ville att Eriksson skulle vara ensam, hade vid något tillfälle sagt, att flickan måste bort och på måndagsaftonen den 25 Januari hade det beslutits, att hon skulle resa till Stockholm, för att vistas någon kortare tid hos en hr Kjellin. Nämnde Kjellin hade ett par gånger varit till Wärhulta och köpt virke, så att Eriksson kände honom. Mellan flickan och Eriksson bade varit aftaladt, att de skulle gifta sig med hvarandra. Med anledning af Grubbs yrkande på flickans afresa, hade Eriksson talat vid Lund och frågat, om han hade något emot, att fiickan for till Stockholm. Lund hade svarat, att om detta kunde vara till någon nytta för heune, ville han ej förhiudra det. Deretiter hade Eriksson talat med henne sjelf, som undrat hvad denna hastigt påtänkta resa skulle betyda, men då Eriksson föreburit, att det skedde för att hon skulle lära sig sy och laga mat samt att hon skulle få korama till Kjellin, till hvilken bon skulle medföra ett rekommendationsbref från Grubb, hade flickan slutligen fogat sig efter Erikssons önskan. Såvidt Eriksson kunde erinra sig, hade han af Grubb på onsdagsmorgonen fått låna 100 rdr, på det att flickan, till hvilken han endast lemnat 10 å 15 rdr, skulle komma i väg, och på onsdagen hade han följt henne till Arboga, der i hon gick ombord på ångbåten Nerike samt afreste till Stockholm, medförande det förenämnda rekommendatiousbrefvet från Grubb till Kjellin. Hvad brefvet innehöll var för Eriksson obekant; men Grubb hade sagt, att flickan skulle få allt fritt. Friksson tilltrågades om någon sett att Grubb lemnat honom ifrågavarande penningar, och ville Eriksson erinra sig att sågverksinspektoren Löfi gren varit tillstädes. Vid ett föregående tillfälle il April månad hade åtminstone Löfgren sett, att ; Grubb lånat honom 100 rdr. Några förbindelser på dessa lån hade Eriksson ej lemunat Grubb. Vi återtaga nu den afbrutna berättelsen. På I söndagen, hade Grubb: såsom förut nämndt är, , visat sig belåten ed den af Eriksson utförda geri ningen. Måndagen och tisdagen hade Eriksson anvandt att sortera jern, som legat qvar å brandj stället, och då han under tiden spisade uppe vid ) herrgärden, träffade han emeilanåt Grubb, som ; under samtal om Erikssons resa, föreslog att han skulie begitfva sig till Amerika. Grubb hade, sej dan han gifvit Eriksson de 500 rdrna, bedt honom ; akta att ingen fick se dem och uppmanat honom, att om han reste till Amerika vexla penningarne i Göteborg eliter Kjöbenhavn. Under tiden hade , Eriksson äfven frågat Grubb, om han hade något emot att flickan kom tillbaka, hvilket Grubb medi gaf. Eriksson skref då efter henne och på fredagen kom bon tillkaka till Wärhulta. På lördagen ; reste både han och flickan derifrån. ; Tillfrågad om sina ekonomiska förhållanden före mordbranden uppgaf E. att han haft ondt om penningar och med svårighet redt sig, sedan hans månatliga aflöning upphört i slutet af år 1865, då han sedermera haft endast tillfällig förtjenst. Några pengar hade han ej haft innestående på kontoret och utom några högst obetydliga fordringar hos bekanta, hade han ej egt några penningtillgångar. ; Han och flickan Luud bade vid afresan från hulta först be ig till Ö a dat; fs PR tf