Aftonbladet – 22 februari 1869, sida 3

då folkmassan småningom trängde sig emellan bänkarne, nödgades de som tagit plats derpå stiga upp, och vid ransakningens början, liksom under hela tiden ända till fram emot kl. 2 på natten, befanns hela åhörareförsamlingen stående, de fleste på bänkarne hufvud vid hufvud, samt följande med tyst ad och spändt intresse förhandlingarnes gång. Dessa leddes af domhafvanden Ö. F. Abenius och såsom åklagare fungerade kronofogden Levin, hvilken tillika var ombud för brandstodsbolaget. För de tillstädesvarande tidningarnes referenter bereddes platser vid ett par små, på båda sidor om dombordet befintliga bord. Först infördes maskinisten P. J. Eriksson. Han är af medelmåtiig längd och spenslig växt, med ett vackert utseende. Han har mörkbrust, yfvigt tillbakastruket hår, rak panna, välformad näsa, mörkbruna, stora ögon, bågformiga, liksom rpenslade ögonbryn, liten mun, utstående nederkäk, små mustascher och pipskägg. Hans ansigte skulle kunna kallas fint, om ej kindknotorna voro alltför starkt utbildade och något framstående. Eela bans uppträdande röjer karakterssvaghet, obetänksamhet och lättsinne, paradt med enfald och bakslughet. Det begångna grofva brottet, hvartill kommer att Eriksson vid undersökning om branden, som egde rum inför häradsrätten, utan allt bet nde blef menedare, bevisar mycken förhärdelse. Tillfrågad om det dubbla brottet icke tyngt på hans samvete, svarade han, att så varit; men han hade tröstat sig med att flera än han vid den ifrågavarande undersökringen varit menedare, att han varit ung, enfaldig och lätt förledd, samt att anstiftaren till brottet bure största synden. I hufvudsaken var han temligen bestämd i sina uppgifter, men skyllande på sitt daliga minne visade han sig osäker och sväfvande i fråga om en mängd biomständigheter; kunde icke erinra sig t. ex. de ungefärliga ordalagen af de samtal, som han pästod eg ha haft med Grubb, data 0. 8. v.; sade först en sak bestämdt, men kunde sedan ändra sin uppgift derhän: Jag tror det elier Nog var det så. Han hördes till en början om sina föregående lefnadsöden och berättade, att han är född den 6 Oktober 1839 i Edåsa socken, Skaraborgs län, samt att föräldrarne lefva. Fadren Petter Eriksson är mjölnare i Hökeskog. Han hade njutit undervisning i sockenskolan, men ej lärt sig skrifvaiungdomen, utan inhemtat denna konst sedermera. Han hade vistats i hemmet till omkring 21 års ålder. Vid Dalaholms ångsåg, tillhörig kapten Tham, hade han Järt sig sköta ångmaskin. År 1863 hade han på vinst och förlust begifvit sig till Wärhulta och fått anställning derstädes, emedan han var bekant med den som uppsatt sågen. Egare till Wärhulta voro då hbrr Apelqvist, Lind och Ström, hvilka på våren 1864 sålde egendomen till Grubb, som genast ditflyttade. Till en början bade Eriksson, som gjort upp om aflöningen med Apelqvist, haft 1 rdr 50 öre om dagen och ailt fritt. Sedan Grubb tillträdt egendomen, hade han haft 60 rdr i månaden och kost vid Gruhbs bord, till hösten 1864, då han satt eget hushåll och aflöningen ökats till 90 rdr i måvaden. Aflöningen hade han månatligen uttagit af inspektoren vid sågen Lötgren. Sågningen hade nästan oafbrutet pågått till hösten 1865, då sågen stannade i brist af tillgång på skog. Hon stod ru en tid. På vintern 1866 be gagnades den under loppet af ett par månader att såga ribb och läkt. Den gick då endast; om dagen. Under den tid sågen stod, hade Erik ingen bestämd aflöning, utan fick betalt arbete han gjorde. Då sågen gick i och för ribbskärningen fick han ersättning, beräknad efter tolft och belöpande sig till omkring 1 rdr 50 öre om dagen. Eriksson hade nu, i saknad af jemna förtjenst, ondt om penningar och ingenting att fordra på kontoret. Under vintern hade några hundra stockar blifvit framkörda och för deras söndersågande sattes sågen åter i gång den 28 Juni. Den gick den dagen, stod om natten, gick påföljande dag. Efter afslutadt arbete den 29 på qvällen nedbrann den natten till den 30. Såsom anledning till sågens igångsättande, skulle Grubb bafva föregifvit, att han väntade spekulanter, men ingen spekulant kom. Eriksson kunde ej påminna sig, om Grubb sagt detta före sågens igångsättande, eller efter sågens brand. Emellertid hade Eriksson blifvit instruerad, att han skulle säga så, om hun tillfrågades. Den af Eriksson vid polisförhöret den 8 Febr. afgifna bekännelse upplästes styckevis och vidhölls utan ändring, tills Eriksson kom till den del af bekännelsen, som handlar om att Grubb skulle tändt på sågen. Tillspord hvarföre han velat hvälfva skulden på Grubb, svarade Eriksson, att han trott det skulle gagna honom, och att han derigenom skulle minska sin egen brottslighet. Domh. Det synes på Eriksson, att hans samvete börjat vakna, då han ångrat sig och återtagit de falska uppgifter han haft i denna del. Har ej Erikssons brott under tiden legat tungt på hans samvete? Eriksson. Åhjo! (Borttorkande några tårar.) Jag var barnslig, enfaldig och lätt förledd samt tänkte alltid att den som anstiftat brottet, har största synden. Tillfrågad hvarföre han sedan sågningen på hösten 1565 och vintern 1566 var slut, ändå blifvit qvar, sade han, att det naturligtvis skett för att han skulle verkställa hvad som blifvit öfverenskommet mellan honom och Grubb. Han uppmanades härefter att afgifva en sanningsenlig berättelse i de delar han ljugit och uppgaf: Antingen påskdagen eller annandag påsk 1865 hade han blifvit bjuden till middag hos Grubb. Vid denna tid stod sågen, såvidt Eriksson kunde erinra sig. Efter middageus slut hade Eriksson på Grubbs anmodan följt med honom ned på kontoret. Der bade Grubb talat om ribbsågninge och slutligen fört samtalet på huru sågen skulle! kunna användas vid sågningens slut, hvarvid han! låtit falla något yttrande om, att det vore bäst att j tända på den. Hvad Eriksson härpå svarat, erinrade han sig icke; men Grabb hade fartsatt:! Om Eriksson ser någon möjlighet, vore det bra,! hvarjemte ban lofvat rundlig ersättning, om allt gick efter önskan. Vid samma tillfälle eller se-; dermera, hade Grubb uppmanat Eriksson att under sjelfva sågens brand befordra elden, så att den tven spridde sig till dea utanför sågen varande: bakoch läkthopen, äfvensom den nära till sågen: liggande sågstugan, der Eriksson bodde. I Allmänna åklagaren anmärkte, att orsaken till! att Grubb önskat att bakoch läkthopen skulle; brinna upp, förmodligen varit den, att han skulie få brandskadeersättniug för detta virke, som ej! egde något värde. i Något senare, såvidt Eriksson kunde erinra sig,! i Maj månad, hade Grubb i Erikssons sällskap särskildt varit nere i sågen ett par gånger föratt. utse lämpligaste platsen, der eiden kunde avläggas, och anvisat ett ställe under trappan, som gick up till öfre botten i sågen såsom passande. Grubb skulle äfven uppmanat Eriksson att blunda bomolja och fotogen tillsammans, för att begagna vid : antändningen. Detta hade Eriksson ej gjort, ty han ansåg att det nog skulle brinna ändå. De samtal Grubb och Eriksson haft med hvarandra, hade alltid skett meilan fyra ögon. i Några dagar före sågningens början den 28 Juni 4 NN Fnlle nge AR on dat