Aftonbladet – 20 februari 1869, sida 3

sjsvårighet kan på ett afgörande sätt motbe rj visas. Den oerhörda möda, som offras på c el klassiska elementarstudierna, tages till de tl grad i beslag, såsom erfarenheten intygar, gl de språkliga svårigheterna, att det ojemför 1 ligt större flertalet af den lärda skolans lär pi jungar, efter ett årtiondes ansträngninga både saknar förmåga att utan ordböcker tkommentariers och — öfversättningars hjel v bryta sig en tröttande väg fram genom e latinsk eller grekisk auktor, som ej tillhörd skolpensum; och dertill inom ganska. koi -Itid efter skolstudiets slut är urståndsatt at Jutan vedermöda tolka, hvad de i skolan läs Joch omläst. Det vill någonting mera till, ä I blott stark tro, för att i denna kamp me Iden latinska grammatikans svårigheter, sor ; 0 i anspråk äfven begåfvade ynglingar hela uppmärksamhet, se ett studium af ro marverldens anda, dess inrättningar, sede Joch åskådningssätt, dess kultur, med ett ord I dess historiska utveckling. Hvad af detta skolan inhemtas, derför har. man att tack: undervisningen i historia och arkeologi. Emellertid skall ej nekas, att. studiet på andra..hand af. de klassiska folkens historie i mer eller mindre torra kompendier, hvilka: författare icke heller genom avtopsi, genon eget. källstudium, vunnit ett omedelbart och friskt intryck af sitt ämne, är utsatt för at blifva flackt och ytligt, fixeradt i nog allmänna och sväfvande uttryck i stället för lifvadt af en konkret uppfattning, nog mycket färglagdt ej blott af läroboksförfattarens individnalitet, utan ock af hela en nyare tids verldsåskådning, förmedladt, som det är, af den ena osjeltständiga bearbetningen efter den andra. Gifves det då för dem, som ej skola. bli klassiskt lärda, ingen utväg till ett mera omedelbart studium af forntiden, som kan skärpa blicken för dess sanna vär sende och göra den bekantskap dermed litet. närmare, hvilken genom historiska kompendier bibringas i en — hvad lif och åskådlighet angår — nog homöopatisk potens? Ty, att det icke går för sig genom den vanliga lexläsnivgen af några stycken ur den klassiska litteraturen, på hvilkas hårda språkskal lärjungen . biter sig ömtändt, utan att någonsin hinna till -kärnan, anse vi gifvet; det postulatet, att lärjungen härigenom införes i fornåldern, såsom klassicitetens förfäktare påstå, har dess värre all erfarenhet emot sig, liksom det a priori förefaller någorlunda orimligt. Vi tro, att en sådan, ej alldeles förkastlig utväg skulle kunna sökas i goda öfversättningar från den klassiska litteraturen. — En del äldre öfversättare tyckas, så uteslutande eller bufvudsakligen ha haft i sigte att leverera hjelpredor för en latmansläsning af pauktorerna,, att. de ansågo sig icke ha någon pligt att rätta sig efter det-språks lynne— modersmålets! — till hvilket de öfversatte. Det var på-den, ännu ej mycket aflägsna, tid då psevdoklassiciteten var så mäktig, att den, som ville skrifva Svenska språkets formära, slog upp framför sig grammatica latina och derefter på det mest obekymrade och naiva sätt i verlden tog sina mått och steg; hvi skulle då den svenske öfversättaren af Tacitus eller Aeschylus behöfva se till, att hans öfversättning verkligen komme att låta svenskt-för-ett bildadt svenskt öra? Öfversättarnes: åsigt bar nu lyckligtvis ändrats. Ett urval af den klassiska litteraturen i god versättning skulle sannolikt ej vara ett från läggaresynpunkt farligt företag. Det är i nu antydda syfte vi till mera kompetente lomares granskning hänskjuta den i öfverkriften nämnda öfversättningen af Salustius. ch ännu ett spörjsmål: månne ej läraren i nistoria på elementarskolans reallinie skulle unna; med hjelpsaf en dylik öfversättning f den ordkarge, gamle romarens Catilina, vättre införa, sina. lärjungar ien vigtig epok Roms historia, än sjelfve latine lingue ektorn förmår genom en äårslång explikaion och grammatisk analys af originalet? Y