Aftonbladet – 20 februari 1869, sida 3

s 1 SL delta Druk ar, och nar sjeltva ogat man le I genstädes lägger hinder i vägen för rätta ut n talet af de åldrigt stafvade orden, t. ex. af I prop-het, triump-hera, såsom de efter svensk r sprakbruk måste läsas af den mindre kun I nige.: Med förvåning. finner man att förfat: r, taren anser dvala, dvärg börja med v-ljudet s, I frågan om teckning af s. k. dubbelt konIp Isonantljud råder ganska mycken osäkerhet n men i a kinkiga punkt synes författarer leli allmädhet ha7 träffat det rätta; likaså rt fråga om de sammansatta konsonantljutt Iden: gn, tje-, ske-, tsi-, de båda senare mes st ji ord af utländsk härkomst. I sitt fjerde kan pitel lemnar. författaren, efter några korte d metodiska reglorför läraren, en förteckning n på likljudande ord, som stafvas olika, samt s Ilista på de mest brukliga utländska ord. 1 I den-förra möta åtskilliga oriktigheter, såsom r latt band-och bann, leder och läder, rädd och l, Iredd skulle vara likljudande (hvilket ej stämilmer med det högsvenska uttalet), att fjeder a I (på klocka) skulle stafvas olika mot fjäder (på fogel), fjell (bergspets) mot fjäll (på äl) i jatt osjälig (utan förnuft) och oskälig (af skäl), a I tvert och tvärt skulle vara två skilda ord, att S I rigta (syfta) bör stafvas så, ej rikta, m. m. a De utländska orden, finnas oftast i de förI åldrade formerna med c, -eur, -ce och dylikt, t I hvilka numera allmänt bortlagts och endast kunna. lända den: olärde till förvillelse. Hvad rIskall han väl tänka om ord sådana som -bangqueroute (bankrutt), berceau (berså) och ;l andra, som ej sällan förekomma? I dylik ; I form måste han betrakta dem som underFI djur, hvilkas namn: han hvarken kan uttala Teller begripa. I En särskild uppmärksamhet tilldraga sig I de talrika versifierade skriföfningar, dem förI fattaren instrött i sin bok, och hvilka ofta Järo af en beskaffenhet, som måste framkalla Jett godt skratt. Hvad skall man också säga Jom en poesi, som på rättskrifningens bud måste inflicka vissa på förhand -gifna ord af det eller det slaget? Ån äro dessa poemer elegiska,. som -t. ex. skriföfning med ovljud, hvilken skildrar hur i en vik af.ett haf fann en hvalfisk sin graf, stundom lätt skämtande, som stycket: Det var en katt och. en katta, som båda brukade snattan. Ej alltid äro de dock af aldeles oskyldig beskaffenhet; så t. ex. den vidriga djefvulsbilden i en skriföfning, som börjar: Gjut mod i gossens bröst, — Förvrid dock ej hans bjernaf Med religionens röst Mot djefvuln honom värna. Den fienden är djerf Och söker hjertan fånga 0.5. v. Stundom är författaren patetisk, men faller då ej sällan omedvetet in i det komiska, som i ett skaldestycke, hvars första vers lyder: Med en cittra i sin händ Stod en gosse vid en strand Och, speglande sin bild uti floden, Sjöng — en psalm efter siffermetoden (!!). Vi förstå, att författarens mening varit att dylika tokroligheter skulle läsas utantill och genom sin metriska form lättare fästa sig i minnet; men. vi måste inlägga vårt bestridande mot detta sätt att göra poesien pjutbar och nyttig. å : Det ofvan i korthet antydda, som nog skulle kunna ge anledning till vidare utläggningar, visar -emellertid, hur angeläget det är att endast personer med-verkligt vetenskaplig underbyggnad befatta sig med rättskrifningslärors uppsättande. Och de flesta dylika böckers underhaltighet samt det il, flera hänseenden vacklande skick, hvari hela ; vår rättskrifning befinner sig, bör utgöra en : kraftig maning för våra språkforskare att. vända sin uppmärksamhet åt detta håll och söka med omfattande grundlighet utreda det intressanta och-för hvarje svensk man vigtiga ämnet, ; 1 Grunddragen af, kristna religionsläran af OC.! Schwarz. — Ofversättning af F.. J. Huss. (Stockholm, Hierta, 1868.) Författaren är den bekante, högt begåfvade skriftställaren Schwarz, förr teol prof. i Halle, nu öfverhofpredikant och ötverkonsistorialråd i Gotha. Arbetet är utgifvet ef-1 ter uppdrag. af hertigl, statsministeriet i Go1 tha och skall tjena landets folkskolelärares till. rättesnöre vid. religionsundervisningen delr 3 sista skolåren, på grund af förordningen, l att religionsundervisningen skall ifolkskolant grundas på bibliska historien och hufvudsak-s ligast på Nya testamentet, och, tillägger förf., sålunda denna undervisning afklädass sin bittills rådande dogmatiska drägt, be-f frias från. bundenheten vid Lutherska kate-a sen och återföras till kristendomens friska 1 Ilsprång.. Denna skrift är af ganska stor d jE betydelse, såsom görande allvar af den sanningen, att religionen framför allt är lif och i andra rummet lärs, återförande religionen till dess enklaste form, till. Kristi egna ord,ö Kristi kristendom; som är äkta lefvande re-t igiös, men alls ej dogmatisk. Metoden är len bibliskt-historiska och framlägger en be-jb sreppsbyggnad, hvilandeenbart på biblisk fi grund, på den allt beherrskande grundtan-d sen i bibeln: Guds-riket. Lika med öfver-!h ttaren tro vi ej, att denna bok skall vinna i l nträde hos oss; men som ett officielt dokult nent af en ny metod förtjenar hon största jh ippmärksamhet. Krigskonstens historia af K G. v. Berneck, ; från 3 uppl öfversatt af G. A. Ekholm, ER 1-h. (Stockholm, Eklund, 1869.) ; Detta verk för militärskolor och office! are af alla grader blir säkerligen välkom1 net äfven för andra, som önska insigt i rigskonstens utveckling, helst boken är ervi d-som klassisk och populärt -skrifven. nh rörevarande häfte omfattar österländingares, grekernas, macedonernas och romarnes,åledes hela. forntidens, krigsförhållanden. al fversättaren har genom tillagda noter ökat? okens värde. .