Aftonbladet – 17 februari 1869, sida 2

friskas slöa känslolöshet syntes mig så mångs bland mina olyckskamraters beteende. Dei satt t. ex. en ung fru, hvilken, efter hvad ag hörde, hade måst skilja sig från man oc barn för att undvika hvarje själsspänning Och dock hade hon ännu tankar öfriga föl att från hufvud till fot mönstra min tarfliga och kanske något omoderna drägt och att förnämt svepa in sig i sin hvita kasimirs-burnus, då jag satte mig ned bredvid henne på bänken. Och den der unga flickan, som genast tilltalade mig som en gammal bekant, för att, innan de första fem minuterna voro förgångna, genomgå hela Merans sqvallerhistoria, medan döden tittade ut ur hennes ögon, och hennes hosta skar mig genom hjertat! Aro väl dessa verkliga menniskor, eller äro de endast vaxfigurer och automater, hvilka göra sina arma, sminkade konster, tilldess urverket är utlupet och de åter måste lägga sig ned i sina kistor? Det kändes riktigt som en räddning, då matklockan ljöd från värdshuset Posten, och min beskyddarinna måste tillbaka till sin sjukling. Jag tog rg en afsked af henne, jag kunde icke mera hvarken tala eller höra. Såtillvida har då hennes kur verkligen lyckats; jag är så förlamad, att jag inte mera känner lif i hvarken kropp eller själ, och detta är också ett slags tillfrisknande! Den 13:de, på aftonen. Jag har nu genomdrifvit det och är så glad deråt, att jag knappast kan beskrifva det. Tidigt i dag på morgonen, då jag sade till mig sjelf, -: igz dock var skyldig min frihet en smuta ...d och beslutsamhet, gick jag, beväpnad med min bok, åter till vinterträdgården och satte mig dristigt, utan att känna dh någon enda af dem, midt i det öfriga sällskapet och såg icke upp på väl ett par