Aftonbladet – 17 februari 1869, sida 2

ning. Huru! brefskrifning? Jaså, jag satt och tröttade ut mig! Jag var ju här för min helsas skull, och nerverna behöfde hvila och förströelse — allt detta i ett andetag! — och om jag i går som ett oförståndigt barn hade lupit. uppför Käckelberget, så hade hon kommit i dag för att förebygga återupprepandet af ett dylikt sjelfmord och för att visa mig hvad det ville säga att kurmessigt hemta frisk luft. Ja, hon hade ganska väl genomskådat mig: jag kände mig alldeles icke belåten med att hon åter frågade efter mig. Men en ung flicka, som står allena, bör man ju icke lemna åt sig sjelf, och jag borde nu till en början foga mig efter nödvändighetens tvång, så skulle jag nog sedan tacka henne. Nu satte jag, stum och resignerad i allt, på mig min halmhatt och kunde ändå icke bli riktigt förargad på hennes bråkiga och besvärliga godsinthet, ehuru den vållade mig kroppslig smärta. Hon släpade mig under ett oupphörligt pratande bort till den så kallade vinter-anläggningen, den lugnaste delen af kajen, der det gamla mnunneklostret med sin höga trädgårdsmur afvärjer luftdraget från Jaufen, der några löfsalar och ständigt gröna buskar gassa sig i solen och rosenträden ännu stå i full blomma. Här var redan en hel hop folk, musiken spelade, hela kur-sällskapet promenerade eller satt rundtomkring, och min förmyndarinna tycktes enkom ha lagt an på att presentera mig. Jag måste formligen springa gatlopp genom en för mig fullkomligt Jikgiltig, nyfiken massa af herrar och damer. Icke ett enda ansigte, till hvilket jag hade kunnat känt mig dragen! Dertill kom kylan under löfsalarne, den genomträngande hårda bornmusiken och min ständigt växande inre upproriskhet mot detta ömhjertade tyranni — jag kände mig nästan alldeles uttm mig, Ännu mera upptörande än de