Aftonbladet – 17 februari 1869, sida 2

kunna anses komma att underlätta afsättningen af dylika obligationer, vad slutligen den af många ifrågasatta möjligheten, att inom vårt såsom fattigt utskrikna land kunna få låna så stora belopp, som skulle erfordras till byggandet af alla de olika banor, som af motionären blifvit föreslagna, så kan man först och främst ej gerna vänta sig, att de alla skulle komma att byggas nu genast eller på en och samma gång. Men om också detta emot förmodan skulle blifva fallet, så hafva vi ju sjelfva sett, att under de sednare tjugufem åren i våra sparbanker och å de enskilda bankernas depositionsräkningar ej mindre än 60 till 70 millioner rdr blifvit insatta, utöfver, de ofvannämnda betydliga lånesummorna samt de ofantliga belopp som under samma tidrymd blifvit nedlagda i byggnader, industrioch od lingsföretag. Detta utgör ett säkert bevis, att äfven i vårt land en betydlig kapitalbildning årligen eger rum, hvilken kapitaltillväxt utan tvifvel måste taga en ändå starkare fart än hittills, så snart genom underlättade koms munikationer våra hufvudnäringar komma att vinna en ytterligare utveckling. Blir det en gång ökad tillgång på begärliga papper, hvilka hittills till stor del saknats, så är det häraf sannolikt att köpare till dem ej komma att saknas, såvida de ej utkastas i rörelsen till allt för stora belopp på en gång, hvilket äfven motionären redan visat, att i detta fall ej gerna kan blifva händelsen. Men, svarar man, vi tro ej derpå och äro derför öfvertygade, att de ifrågasatta jernvägsbolagen skola blifva tvungna att placera en större eller mindre del af sina obligatio. ner inom den utländska penningmarknaden. Sker detta, som det utan tvifvel kommer att ske, säga de, så blir detta ju endast en ny utländsk statsskuld under en annan form. Ja visserligen, med den rörlighet kapitalet numera eger, kan något sådant ej förekommas, helst som, äfven tör den händelse att bolagen ej skulle vilja eller behöfva utbjuda sina papper på utländska platser, ingen i verlden kan hindra främmande kapitalister från att här RR platsen låta uppköpa dem genom svensk kommissionär. Det låter sålunda ej bestrida sig, att vårt statsverk derigenom kan få se sin lemnade räntegaranti i utländska bankirers händer, äfvensom det måste erkännas, att detta kan ej utan skäl betraktas såsom ett nytt statslån eller en ny statens skuldsättning i utlandet, fastän under en annan form. Men det är dock endast för ränta och amortering som staten gifver sin garanti, ej direkt för sjelfva kapitalet, och derjemte andslipper staten att för denna skuld underkasta sig den tunga kapitalrabatt och den långa amorteringstid af ända till 65 år, som den för de sista åren måst bevilja. Dernäst kommer den, åtminstone legalt, att endast hafva med inhemska bolag att göra, hvilket måste vara vida angenämare än att nödgas dagtinga med sådana mer eller mindre hårdhändta såkallade konsortier, hvaraf det haft en temligen tung erfarenhet. ) Da nu staten hvarken vill, bör eller kan. längre tillgripa denna utväg för att påskynda utförandet af våra af behofvet mest påkallade återstående jernvägslinier, då ett sådant. påskyndande är af omständigheterna oundgängligen påkalladt derest en af våra vigtigaste industrigrenar ej skall gå sin undergång till mötes, och då slutligen grefve Sparre i sin motion föreslagit ett sätt att befordra dessa jernvägars byggande, som åtminstone enligt min åsigt ej medför hvarken någon större årlig utgift för statsverket än den redan nu beslutna eller någon verklig risk, så synes det mig vara högligen önskvärdt, att denna del:af ifrågavarande motion måtte af statsutskottet tillstyrkas och af riksdagen gillas, — likväl alltid under den förutsättning att en dylik räntegaranti som den nu föreslagna, ej under något vilkor får till sitt belopp öfverstiga den nettobehållning, som statens stambanor kunna beräknas gifva. Emot de af den värde motionären föreslagna banornas. upplåtande åt enskilda bolag har inom kamrarne den anmärkning blifvit gjord, att riksdagen en gång för alla beslutit och K. M:t äfven godkänt, att rikets samtliga stambanor skola byggas för statens räkning, äfvensom att de båda statsmakterna äfvenledes beslutit, att medlen till dessa banors byggande skulle anskaffas medelst lån. Hvad först det sistnämnda beslutet angår, så måste det väl anses vara upphäfdt, då staten ej längre vill låna i och för detta ändamål, och ej heller numera tycks kunna påräkna att få låna mot för densamma ens anständiga vilkor. . Hvad det först åberopade beslutets giltighet äfven för de nu föreslagna banorna åter beträffar, så måste detta naturligtvis i främsta rummet bero på hvad som menas med ordet en statens stambana. För min del har jag åtminstone aldrig kunnat annorlunda uppfatta den rätta meningen dermed, än att detta ord betecknar sådana stambanor, som äro företrädesvis gagneliga och behöfliga för staten sjelf, d.v. s. sådana, som utgöra ett vilkor för dess försvar genom att möjliggöra sammandragandet af både Sverges och Norges försvarsstyrka på en viss hotad punkt. — Om detta är en riktig uppfattning af ifrågavarande ord, så synes det som statens behof i detta hänseende skulle i väsentligaste mån redan vara uppfyldt, så snart som den nordvestra stambanan en gång blifvit öppnad för trafik och som derigenom: kommunikationen. a de båda brödrarikena blifvit fullborad. Banan genom det med goda vattenkommunikationer så rikt försedda Östergötland