Aftonbladet – 17 februari 1869, sida 2

Middagstiden. Nej, jag uthärdar det icke längre, blefve jag än tvungen att utfärda ett öppet fejdebref mot hela verlden! En döende behöfver icke ljuga, behöfver icke låta misshandla sig och tacksamt Ie deråt. Jag är så sönderbråkad, så upprörd i alla nerver, att jag helst skulle vilja genom ett språkrör tillropa hela sällskapet min högtidliga afsägelse, såvida icke mina plågoandar just nu allesamman sutte vid middagsbordet! Men jag kommer nog förr eller senare att göra det, det märker jag nogsamt. Jag skall åt min dörr låta göra en jernrigel, som väger en centner, och åt mitt ansigte en jernmask, som jag binder ae när jag sätter foten öfver min tröskel. Värdinnan har burit in maten åt mig; den nå gerna kallna, jag har icke någon aptit, njertat klappar i mig af vrede och förtryelse, och jag är alldeles dödssjuk af allt det orat som under tre timmars tid slamrat i nina öron, mera oupphörligt än bäcken, som Irifver qvarnen nere vid bron och åtminstone can urskulda sitt larm med sin nyttiga sysselsättning. Jag har förgätit att bland allt det goda, sym jag hade att berätta från gårdagen, äfven anföra lifsräddarinnans förfelade besök, Nu, tänkte jag, har hon förmodligen närkt att jag icke väntar på henne, då jag vill hemta frisk luft, och låter hädanefter itt barmhertighetsljus lysa ötver mera tacksamma varelser. Jag kände henne ännu icke! Bäst som jag satt och skref, hörde jag hen1es steg i trappan, kastade hastigt dagboken vt sidan och drog ur portföljen fram ett påvörjadt bref,:bakom hvilket jag förskansade nig och tänkte försvara mig ända till sista Iroppen i bläckhornet. Men hon intog ge1ast i första stormningen min lilla svaga fäst