Aftonbladet – 16 februari 1869, sida 2

ögon! Framför allt fröjdade jag mina ögon med att betrakta den kraftiga, än mörkbruna, än silfvergrå färgen på klipporna; och huru pittoreskt var det icke att se menniskorna i sin vackra drägt stiga ned utför det branta Kiickelberg, eller en vagn eller snarare en tvåbjulig kälke, förspänd med starka hvitgrå oxar och lastad med vinlöf, fara ned från Zenoburg, och allt detta under en himmel, hvilken jag ända hittills hade anpa för en skön fabel af målare och skalder! Under det jag sålunda vandrade och skås dade, sade jag till mig sjelf: Allt detta är mitt, jag njuter deraf, och ingen kan taga det ifrån mig. Har väl tiden något att skaffa dermed? Om jag såge det under ett helt århundrade, i stället för endast ett ögonblick, skulle det väl derföre mera vara mitt eget? Hvem vet om icke det flyktiga är det bästa hos glädjen! Huru skulle väl annars de lyckliga kunna känna trötthet och ledsnad! Och så är denna rosens snara vissning Icke mera att beklaga. Jag hade sannolikt vandrat för fort medan jag tänkte på detta och mycket anvat, och uppe på höjden, framför ett vackert hus, måste jag sätta mig ned att hvila på en bänk, hvarvid mina ögon ovilkorligt slöto sig; ty det var alldeles tyst och stillä rundt omkring, och Meran-klockorna, som ständigt bedöfvade mig der nere, ljödo doft och söfvande dit upp. Man drömmer så godt i middagssolen, då ljuset tränger in genom de slutna ögonlocken och man derinom ser underbara färger och strålar kretsa om hvarandra, hvilka icke ha någon likhet med hvad vi annars se här på jorden med våra sinnliga ögon. Så satt jag en stund och torde väl slutligen ha inslumrat, då plötsligt nå