Aftonbladet – 16 februari 1869, sida 2

STOCKHOLM den 16 Pebr, RR Huru skola förhållandena nu utveckla sig i Spanien? Hurudant skall slutet bli på den kris, i hvilken detta land befinner sig sedan snart fem månader? Det är frågor, sort man gör sig med ett intresse, söt biltvit förnyadt sedan numera den konstituerande riksförsamligen såmmanträdt. Det är svårt att draga nagon slutsats i detta fall af hvad söm fökspörjes rörande utgången al Valen. De fullt deciderade republikanerna utgöra en minoritet af 70 röster, hvilket icke är mycket i en samling af 350 representanter. De s. k. unionisterna, en grå, fraktion, HA icke synnerligt större slyrka, hvilket är egnadt att väcka uppmärksamhet, då det till väsentlig del är från denna fraktion som revolutionen denna gång utgått. De ultrakonservativa eller moderadosv, såsom de i Spanien kallas, och som väl närsmast skulle vara anhängare af den störtade regeringen, äro alls icke föprösenterade. Deremot finnes inom församlingen ett tjog absolutister, anhängare af Don GCarlos och en legitimitisk restauration. Den stora majoriteten inom cortes utgöres af progressister, SäsOra Man kunnat se af Riveros val till president. Detta parti ärrent demokratiskt, men bryr sig mindre om namnet på styrelseformen (monarkiskt eller repiblikanskt) endast den blir sådan, att genom densamma folkfriheten i alla riktningar, genom parlamentarisk regering, personlig frihet, tryckfrihet, religionsfrihet o. s. v. blir tillfullo betryggad. Det beror i hög grad på omständigheterna, huruvida flertalet af denna fraktion kommer att göra gemensam sak med republikanerna eller med -unionisternä. En korrespondent till Gaulois, söm står i intima relationer med Prim, skrifver, att den stora frågan pu reducerat sig till ett enkelt antingen — eller. — Antingen hertigen af Montpensier eller republik. Något tredje kommericke i fråga. Alla andra kombinationer ha visat sig omöjliga. Det vill häraf synas, som skulle de ledande inom den provisoriska styrelsen ha definitivt bestämt sig för hertigen af Montpensier. Får man emellertid tro: Sibcles korrespöndent, så skulle de storartade ansträngningarne för hertigens af Montpensier kandidatur hittills icke ha burit mycken frukt. Han skrifver den 7 dennes: Jag har redan efter hvarandra framställt för er den såkallade Carl VII, exdrottningen, som nervöst hakar sig fast vid den saknade glansen af det kungliga diademet; prinsen af Asturien, som gynnas af ett högt beskydd, men har två fiender emot sig, sin mor och sitt folk; prinsen af Portugal eller af Coburg, på hvilken ingen, icke en gång han sjelf, på allvar tänker; hertig Amadeus af Aosta, som har det dubbla felet att vara italienare och utlänning; och hittills ha vi icke träffat på någon aptitlig konung åt Spanien. Låtom oss fortsätta och se, om en Orleans eller Bourbon, om Anton I, hertig af Montpensier, skall kunna förse det med denna så svåranskaffade artikel Han är utan gensägelse den hästkast ahgripne och ifrigast försvarade pretendenten, och det är omöjligt att afgöra, hvilkadera, hans vänner eller hans fiender, båda lika ursinniga, göra honom mesta skada eller största gagnet. Aldrig någonsin har kanske hatet, oftast bearbetadt af de frommaste händer, gått till sådan öfverdrift; men aldrig heller har det krypande smickret gått så långt ifråga om en person, som ännu ej bär en krona. Det är en riktig täflan om hvilkendera som skall gå till det största öfvermåttet; och ofta vet man ej, om man skall skratta åt eller ömka denne kandidat, som icke förtjenat denna öfverdrift hvarken ihedersbevisning eller i skymfande. Man måste dock erkänna, att hertigen af Montpensier något litet efter sin förmåga bjelpt sina okloka vänner att upptända det afskyvärda krig, hvarmed han angripes, och som ensamt för sig skulle vara tillräckligt att göra honom omöjlig eller låta honom ana det öde, som skulle hota honom till och med om han för ett ögonblick rönte framgång. Hans dumma streck i Cordova, då han endast behöfde fortfara att följa de kloka råd, som hållit honom på afstånd från Alcolea, var olycksdigert för honom. Hvad han än må säga, en krigarehandling var det ej. Caballero de Rodas behöfde icke en soldat mera i Cadix, och det två månader förut försmådda tillfället var för öfrigt nu besynnerligt valdt. Det var en pretendenthandling, och när man besluter sig dertill, om också oklokt, så är det icke nog med att afresa, man måste komma fram, eljest utsätter man sig för det farligaste bland nederlag, det att göra sig löjlig; och skratt är icke alltid roligt, det är stundom blodigt. Den stackars pretendenten, med ett enda ord hejdad på halfva vägen från sitt gömställe, har redan betalat sia skam dyrt. Jag tror att han skall få betala den ännu dyrare; och ändock skulle jag, om jag ville tala rent ut, påstå, att hertigen af Montpensier borde välsigna denna lyckliga oklokhet, hvilken mot hans vilja befriat honom från en omöjlig kandidatur och ett ännu odrägligare konungadöme. Jag vill icke uppsamla den historiska eller olitiska gatsmuts, som tillgifna eller allierade änder oupphörligt kasta i ansigtet på honom; men jag skall med all anständighet och all uppriktighet tramställa de hinder, hvilka hertigens af Montpensier redan komrometterade ärelystnad stöter på, trots det inflytelserika understödet, trots den uppRR RAR NR RS RR