Aftonbladet – 16 februari 1869, sida 2

Skola evigt de ej mera skiljas, Och så är denna rosens snara vissning Icke mera att beklaga. Den milda, innerliga tonen i dessa verser följde mig i flere timmar. Jag gick sedan genom de små gatorna bort till den gamla stadsporten, som under ett förvittradt och af franska kulor illa tilltygadt torn leder ut i Passeir-dalen. Men hvad der nära och fjerran upplåter sig för en, är ända till förskräckelse skönt, stort och sällsamt. Jag satt väl en haftimme på en sten strax invid porten, der den branta vägen deder rakt uppåt Kickelberget och till det gamla kruttornet der uppe, som nu bevakar vingårdarne lika fredligt som en uttjenad invalid. Der såg jag midt emot mig på ett klipputsprång, som från Kickelberget springer ut i Passeir-dalen, ruinerna af Zenoburg och öfverlade med mig sjelf, om jag möjligen ännå hade kraft nog att släpa mig dit upp på den breda, men mycket förfallna vägen, för att öfver stenbron komma öfver till andra stranden, der man ser det vänliga Obermais vinka en till mötes. En qvinna kom gående, bärande på hufvudet en korg med persikor och vindrufvor. Jag köpte några af dessa, åt och kände mig helt stärkt. Derefter begaf jag mig på väg, stannade för hvart tredje steg och såg ned till Passeir, som flyter så blå och derefter med hvitt skum djupt under brohvalfven. Huru käckt och tillitsfullt hänga icke vinträden vid de branta strandklipporna, blandade med vilda fikonträd med otaliga svarta frukter; det lifliga vattnet, som ledes ned i rännan, afkyler löfvet och drifver här och der ett qvarnhjul; nedifrån djupet höja sig stolta stammar at valnötsträd och äkta kastanier, — en outtömlig naturens drifkratt och vänlighet hvart man än kastar sina