Aftonbladet – 11 februari 1869, sida 3

bruks skull, som kunna dermed bedrifva: Denna jemförelse är icke exakt, och allts blir. den slutföljd, som deraf drages, icke rik tig. Det är det offentliga ordet, som är lju set, och friheten att begagna detsamma mot svarar friheten att begagna ljuset. Me denna senare är ej obegränsad. Den, son använder ljuset till att åvägabringa elds våda, blir derför straffad. Då måste äfve friheten att begagna det offentliga ordet var underkastad. samma lag, som friheten att be gagna all annan makt eller kraft, det är de! lag, som bjuder, att ingen annans frihet m: varda, kränkt eller förorättad. Häri ligge all frihets begränsning; häri ligger äfven statens säkerhet och det allmänna rät stillståndets trygghet. Sverges tryckfrihetsförordning eger, met alla dess brister, den ovanskliga förtjensten att hafva grundat tryckfriheten i vårt land hvilket derigenom kommit i åtnjutande a det fria ordets undervisande, renande och helsobringande inflytande. Men man hade när denna förordning utgafs, ännu ej frigjor sig från föreställningen derom, att vissa preventiva bestämmelser -erfordrades till ordningens betryggande och till skydd mot frihetens missbruk. Så stadgades, bland ans nat, om tillståndsbevis för utgifvande af periodiska skrifter, och detta stadgande, i förenipg med den sedermera införda indragningsmakten, födde det ansvaringssystem, som utgör en abnormitet i vår lagstiftning, hvilken gjort äfven verkliga förbrytelser strafflösa, hvad gerningsmannen angår. Man har yrkat, att afskaffandet af detta system skulle vara nog, för att återställa det kr i det. Men man förbiser då, att vår tryckfrihetsförordning innehåller straffbestämmelser, hvilka, då de drabba den verkliga författaren eller tidningsutgifvaren, äro rentaf drakoniska, hvarjemte såsöm brott blifvit upptagna framställningar, hvilka icke böra såsom sådana anses. Det är af dessa skäl jemte andra, hvilka skola vid den muntliga pröfningen af saken anföras, som jag trott mig böra föreslå en fullständig omarbetning af den närvarande tryckfribetsförordningen, hvartill den man bör känna sig framför alla andra manad, som, sjelf tidningsredaktör, är underkastad å ena sidan lagens grymma straffbestämmelser och å den andra den bitterhet och försmädelse mot det offentliga ordet, som utgöra de oundgängliga följderna af dess missbruk. Hvad jag här vågat framställa, gör dock intet anspråk på att gälla såsom formulerade lagstadganden, ehura jag begagnat paragrafformen, utan blott såsom synpunkter för uppgörande af en ny författning i ämnet, hvilket arbete tillhör lagstiftaren, den der kän åt ämnet: egna mera tid och omsorg, i förening med större insigter, än: som stå till motionärens förfogande. ; Jag anhäller således vördsamt om öfverlemnande till konstitutionsutskottet af bilagda förslag till föräudring i nu gällande tryckrihetsförordning. : Stockholm den 10 Februari 1869. S. 4. Hedlund. Förslag till ändring i den närvarande tryckfrihetsförordningen. I I. Oinskräukt trycktrihet vare i landet rådande, så att alå hittills gällande föreskrifter af preveativ natur rörande skrifts atgifvande al trycket, SOK Bes anläggning och bedrifvande, bokhandels idkande n. m. vare härmed till alla delar upp Anm. Härmed. upphäfvas i 1 af nu ryckfribhetsförordning mom. 2, 3,4, 5 oc edes äfven k. vetenskapsakademiens priv umanachs utgifvande. Tillika upphäfves samma :s 11:te mom. Såväl boktryckerier som bokhandel äro rent borgerliga handteringar, hvilka böra varu undercastade samma bestämmelser som alla öfriga yrcen, men inga andra. Uttagande af hinderslöshetseller s. k. tillståndsvevis för periodiska skrifters utgifvande är en föreskrift, som just framkallat det s. k. ansvaringsystemet, och hvilken i öfrigt är utan allt gagn. Privilegium å almanachas utgifvande är skadigt. Den inkomst k. vetenskapsakademien derför utnjuter, bör af statsmedel ersättas. När lagen ålägger boktryckare att aflemna ett visst antal exemplar till vissa offentliga myndigeter eller institutioner och då boktryckare derisenom blifvit i viss mån berättigad att tillgripa örläggares egendom. så har lagstiftningen med letta stadgande våldfört den enskilda eganderätten. De institutioner, som ännu ega en sådan förmån, å de enskilda förläggarnes: bekostnad, böra geom anslag af statsmedel sättas i tillfälle att på aglig väg tillegna sig de utkomna skrifterna. S2. AA hvarje skrift varde boktryckarens namn, tryckningsorten och årtalet utsatta. Boktryckare eger ej rätt att, utan författaens medgifvande, offentliggöra hans pamn. Brott häremot ransakas och afdömas af velerbörlig domstol och straffas enligt allmän ag. öktrycker lyder under den stads domxjo, hvartill boktryckeriet är närmast beäget. Öfversättare eller eftertryckare af utländsk skrift gälle inför lag såsom författare. Anm. Härigenom utgå ur nuvarande tryckfri1etsförordnings 1. mom. 7, en del af mom. 8 ch 9 samt mom. 10. Straffbestämmelser tillhöra ej grundlagen utan llmän lag. — Särskilta stadganden om tidnings ansvarige utgifvare, erfordras ej. ; S.3. A periodisk skrift — det är skrift, som i nummerfölid eller nå hestämda tider