Aftonbladet – 11 februari 1869, sida 3

Hör på, hr Shoffield, ni är en hederlig man; ni bar anförtrott mig en hemlighet som pi tror är farlig; jag skall bevara detta förtroende och gifva eder ett annat i stället... Kasta ögonen på detta pass och läs detsamma. Shoffield läste och drog sig försturhmad tillbaka. Jag är, som ni ser,, sade Micali förtroligt, furst P... M., jag är en rysk filosof, som reser endast för att studera engelsmännen under deras resor på kontinenten. Jag har som betjent varit anställd hos fyra engelska familjer och jag kan säga att jag känner engelsmännen, hvilka snart skola få höra af mig. Shoffeld visste ej huru han rätt skulle uttrycka sin ursäkt mot sin f. d. betjent och stod framför honom alldeles förstummad. Min kära vän, sade fursten med vänlighet, jag är en man som ni och har mera ledsamt än ni, sedan jag blef rik och furste. Jag vill köpa edra första knifvar. Men denna afton skall ni gå på San Carlo teatern, fråga efter turst P. M:s loge, adjö! Derpå reste fursten sig upp och gick, tryckande vänligt Shoffields hand. Shoffield klädde sig grann till aftoven, påtog alla diamanter han hade och infann sig på San Carlo. Han hade icke sett någon annan teater än Birminghams, som var en liten salong, hvarest dåliga pjeser gafs af sångare som talade och af-talande aktörer som sjöngo Sheridans tragedier: Han fann uti den utvisade logen fursten P. M. med ordnar och juveler. Man spelade Norma; Duprez sjöng med la Persiani; salongen återljöd med deras herrliga röster och utanför sjöng hafvet sin aftonsång i förening med orkestern och aktörerna. Det var en jusande afton. Engelsmännen drucko sorE och spelade whist med togtlsk Hknöfd