Aftonbladet – 10 februari 1869, sida 2

kammaren, Härvidlag tillåta vi oss likväl fästa uppmärksamheten derpå, att i detta fall uppgiften just är att medverka vid tillsättningen af en församling, som bör hafva, visserligen icke en frihetsfiendtlig, men dock en öfvervägande konservativ karakter. Det är dess öppet erkända mission att utgöra det konserverande elementet inom rik mlingen. Men den utgör icke ensam riksförsamlingen. Den har vid sin sida en andra kammare, utgången ur folkets direkta val, och i hvilken man påräknar att företrädesvis finna framåtskridandets målsmän. Lagstiftaren har således icke velat lägga makten i de angelägenheter, som handhafvas af riksdagen, uteslutande och okontrolleradt i de af kommunalrepresentationerna utsedda ombudens händer; men enligt hr Hallenborgs förslag, skulle stadsfullmäktige få tryckfrihetens öde helt och hållet i sin hand. Och tänker man på huru förhållandena gestalta sig praktiskt, att nemligen det hufvudsakligen är i de större städerna som tidningar uppstå, hvilka få en större spridning och till följd deraf utötva inflytande i vidsträcktare kretsar, så skulle det i sjelfva verket blifva majoriteterna inom stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg, på hvilka det skulle bero, om ett fritt och frimodigt ord skulle få blifva synligt i svenskt tryck. Med all möjlig aktning för dessa korporationer, vilja vi icke se en sådan makt i deras händer. Och hvad beträffar stadsfullmäktige i de mindre städerna, hvilka skulle få domsrätten öfver provinstidningarne, så kan det visserligen förmodas, att på de flesta ställen yttrandefriheten i afseende å statsangelägenheterna icke skulle löpa någon fara, men hvilken sjelfständighet menar man väl, att dessa tidningar skulle kunna intaga till stadsfullmäktige sjelfva? — Dessa korporationer, som, hvar och en på sin plats, hade tidningarne i sin hand, skulle till följd af denna omständighet sannolikt blifva helt och 1ållet undandragna den offentlighetens kon:roll, som dock ofta torde vara behöflig och nyttig. I sista momentet af sin motion har herr Hallenborg föreslagit införandet af en föreskrift, som kunde leda dertill, att, utan att derigenom kränka författares anonymitetsrätt, den, som uppsåtligen gjort sig skyldig till delaktighet i brott emot tryckfriheten, kunde, blifva straffad enligt allmänna strafflagen. Afven i denna punkt utvecklade motionären sin mening närmare i lördagens plenum och antydde då, att han med delaktighet i tryckfrihetsbrott atsåg dels sådana fall, då brottsliga artiklar äro undertecknade af annan person än den ansvarige utgifvaren, dels utprånglandet af tidningar, som innehålla brottsliga artiklar. Hvad nu först beträffar den delaktighet i tryckfrihetsbrott, som skulle ligga deri, att en person med sitt namn undertecknat en brottslig artikel, så synes vid första påseendet ingenting vara billigare och naturligare, än att den, som öppet erkänner sig hafva författat en artikel, också får stånda det ansvar, som kan drabba densamma. Men tänker man sig följderna af ett Jagstadgande derom, så skall man ej få svårt att inse, att såvida icke tidningsutgifvaren skulle förklaras fullkomiist fri för ansvar för sålunda undertecknade artiklar, så komme de fall att blifva ytterst sällsynta, då författare sjelfvilligt framträdde för att dela ansvaret med den, som i alla fell finge bära det. Följden skulle helt enkelt blifva, att man icke skulle få se några artiklar undertecknade, hvilka vore af beskaffenhet, att åtal å dem möjligen kunde befaras. Ville man befria den egentligen ansvarige utgi varen från ansvar för undertecknade artiklar, då betvifla vi icke, att man kunde få se rätt många artiklar undertecknade; men på samma gång som vi uttrycka vår förmodan att detta icke varit motionärens mening, tillåta vi oss fästa uppmärksamhet derpå, att om ett sådant stadgande infördes, det visserligen skulle bereda en utgifvare tillfälle att låta den, som vill i hans tidning offentliggöra något, hvarå ansvar kunde befaras följa, sjelf stå äfventyret, men skulle på samma gång öppna portarne på vid gafvel för ett nytt ansvaringssystem; ty hvem borgar för, att man icke lika väl kunde lega personer att teckna sig såsom författare af tidningsartiklar, som att uppgifva sig såsom utgifvare af hela tidningar. Man hade således endast gifvit ansvaringssystemet en ny form. Hr Hallenborg har förklarat sig icke vilja kränka författares anonymitetsrätt, och vi förutsätta derföre att han icke afsett införandet af det af Napoleon III uppfunna, men ingenstädes der en skymt af frihet råder adopterade system, som ålägger författare att underteckna sina artiklar, eller rättare, som påbjuder att artiklarne skola vara undertecknade — ty enhvar inser lätt, att man icke genom något stadgande lärer kunna förvissa sig om att det alltid är den verklige författarens namn, som finnes under artikeln. — Vi kunna således förbigå karakteriserandet af detta system, som i sin mån bidragit att lägga den franska pressen i bojor; men om man tilläfventyrs skulle tänka på införandet af namnsedlar för tidningsartiklar, i likhet med hvad som finnes föreskrifvet för böcker, och hvilka sedlar endast skulle öppnas för händelse af åtal, så våga vi påstå att intet stadgande vore lättare att eludera än detta. Till en början är det klart, att om utgifvaren fortfarande skulle stå ansvar äfven för artiklar, skrifna af annan hand och hvilkas författare kunde genom namnsedelns öppnande röjas, så skulle i de flesta fall utgifvaren sjelf förklara sig vara författare; ty hvad vunne han dermed att jemte honom äfvan on annan narcan blaffa 45 411 an