Aftonbladet – 10 februari 1869, sida 2

Ar det en engelsman ? Ja, för engelsmän, men ibland oss är han fransman; se här är hans adress, ni kan ej misstaga er på hotellet. Pharomond inlöper i hamnen, klockan är 8 och det ringer i Neapels 300 kyrkor. Ur Vesuvius uppstiger röken sjelfsvåldigt som en lazzaron som nyss påtändt sin pipa och sträcker sig i solen; blommornas doftande ångor utgjuta sig från Aversos, Casertas, och Capuas kullar; det finnes i luften denna obeskrifliga vällust som öfvergjuter med sitt trollskimmer denna gudaström, golfen, bekransad at Neapels herrliga byggnader. Engelsmännen borsta sina kläder och ombyta handskar, engelskorna iordnvingsätta sina spetsar och schalar, betjenterna betrakta en bataljon soldater som taga fotbad framför drottning Johannas slott och Shoffield söker efter sitt pass. Alla passagerare hafva lemnat ångbåten, Shoffield ensam är ännu qvar ombord, bevakad af trenne polisagenter, han söker förgäfves efter sitt pass och har glömt sitt nya namn. Hvarje gång man frågar hvad han heter, visar han sin ofantliga plånbok som innehåller hans korrespondens med hela verldens knifsmeder, och han beder sina uppvaktare att hjelpai honom söka. Slutligen upptäcker han sitt pass uti bröstfickan på öfverrocken och underrättar att han heter Morfield. Alla rum voro upptagna på hotell Victoria; alla turnpikar, dullvikar och buxtoner sprungo om -hvarandra i korridorerna. Då shoffield ankom utan betjening, utan familj, ör att begära rum, svarade man honom vårdslöst, att det ej fanns mer än ett rum och detta utan säng. Jag sofver i fåtöljp, sade Shoffield. H Derpå inträdde han uti ett rum, på hvars lörr stod på engelska: Matsal.