Aftonbladet – 9 februari 1869, sida 2

säll. ORUUNYG JU PELBoCIS WILSCERUG ULF MOEAART väl. Denna resolution fattades med 25 röster mot 13. Det bör dock anmärkas att minoritetsmedlemmarne, med några få undantag, icke ville hålla på ansvaringarne, men omfattade: ott amendement, hvarigenom skulle skarpare betenas, att under närvarande förhållanden ansvatingar icke borde användas, men att det funnits en tid, då de varit nödvändiga och att sådana förhållanden möjligen åter skulle kunna inträda. Derefter antog mötet enhälligt den resolutionen, att namnet på den som är redaktör och ansvarig utgifvare för en tidning bör stå angifvet på hvarje deraf utkommande nummer. Meningen med dessa uttalanden var, såsom det framgick af diskussionen, icke att yrka eller befrämja några förändringar i tryckfrihetslagen, utan att utöfva en sådan moralisk påtryckning, som skulle omöjliggöra användandet af ansvaringar. Ett förslag att uttala den meningen, att i tryckfrihetsförordningen borde upptagas der bestämmelsen, att författare af till tidningar insända uppsatser ega att sjelfva stånda författareansvar i fall de aflemnai behörig form affattad namnsedei, bekämpades, såsom menlig för den enhet i juridiskt och moraliskt ansvar, som bör ega rum, och kunnande framkalla ett mångdubbladt ansvaringssystem; förslaget förkastades. På eftermiddagen fattades bland annat följande resolutioner: att genmälen riktade mot en artikel i an nan tidning först böra införas, sedan insändaren hänvisats till den ifrågavarande tidningen och plats der blifvit vägrad; och att pressens organer borde motarbeta skan— daltidningarnes ofog genom att uppställa såsom en regel, att det vore vanhederligt, om en tidning, efter att ha erhållit upplysning om oriktigheten af en meddelad uppgift, icke införde nödig och tillfyllestgörande rättelse i detta hänseende. 3 Då vi, såsom redan är nämndt, sakna tillgång till den utförliga redogörelsen för förhandlingarne, måste vi inskränka 0ss till att reproducera det utförliga föredrag, hvarmed diskussionen öfver ämnet inleddes. Dr AugsSohlman yttrade följande: Man har på sista tiden börjat orda och skrifva mycket om svenska pressen och dess brister. På flera håll har man haft mycket att säga om de svenska tidningarnes dålighet; ja man har ju till och med hört en ledamot at första kammaren, begagnande sin yttranderätt såsom folkrepresentant till personliga utfall mot på läktaren sittande personer, förklara att vårt lands tidningar äro de uslaste af alla. Nu tror jag visserligen, att man icke får lägga dylika utgjutelser allt för mycket på hjertat, äfven om de icke äro så direkt dikterade af ett flammande partihat, som de sistnämnda. Det är ett faktum, att så länge en tidningspress funnits man i alla tider och i alla länder varit böjd att klaga öfver dess dålighet, äfven om man på samma gång villigt erkänt tryckrihetens välsignelser. Det kan icke nekas att allmänheten, på samma gån den med ifver begagnar sig af publiciteten oc principielt sätter högt värde derpå, gerna talar illa om den publicitet, som för ögonblicket finnes. Detta kommer af flera helt naturliga skäl. Först och främst kommer det af tanken på det inflytande pressen utöfvar, af den naturliga opposition, som hvarje föreställning om maktutöfnivg framkallar. Dernäst kommer den omständigheten, att man har lättare att uppskatta det förgångna; det som man ser på afstånd, mera i sin helhet, i större karakteristiska drag och med sina resultater, hvaremot det hvarje dag utminuterade ofta bär prägelua af stunden och icke kan i hvarje parcell ge någon fullständigare afspegling af ett karakteristisict sträfvande eller uppvisa större resultater. För öfrigt är det klart, att en ofantlig mängd individer ständigt ha mångfaldiga anledningar att vara missnöjda med en eller annan tidning och låta detta missnöje drabba pressen i allmänhet. Jag behöfver icke i denna församling vidlyftigt orda om de missnöjen, som publicisten på alla håll och kanter måste framkalla. Alla de, hvilkas åsigter med skärpa blifvit bekämpade eller mot hvilka anmärkningar, äfven de fogligaste och mest befogade, blifvit gjorda, äro naturligtvis missbelåtna. Den stora mängd af insändare, hvilkas alster icke kunnat begagnas, tror sig ej sällan i denna uraktlåtenhet finna en anledning att orda om den dåliga pressen. Denne artist, som kanske har pressen att tacka för att det varit honom möjligt att taga de första fjäten på konstnärsbanan och som sedermera oupphörligt rönt uppmuntran och erkännande, huru färdig är han icke att rubricera den mest välmenande anmärkning såsom covett och att förnumstigt och summariskt tala om pressens uselhet! Allt detta hör till ordningen för dagen och väcker icke förundran eller nedslagenhet hos den, som någon längre tid arbetat inom publiciteten. Men om man nu också ej bör lägga tillvitelserna mot den svenska pressen alltför tungt på hjertat och om det också är sannt, att den som opartiskt och med verklig insigt betraktar förhållandena, måste medge att vårt lands press står så högt som pressen i något annat land, naturligtvis i förhållande till folkmängd och deraf beroende materiella och intellektuella resurser, så bör man derför för ingen del förneka att det finnes brister inom vår publicitet; och afhjelpandet af dessa brister kan icke intressera någon så mycket som ärliga, redbara och rättänkande publicister. Det kan icke nekas, att några lyten finnas inom vår pros, visserligen icke större eller vådligare än i andra länder, der tryckfrihet råder och i sjelfva verket sådana, som äro omöjliga att helt och hållet förekomma, såvida man vill ha en verklig tryckfrihet; men det är i alla fall lyten, hvilkas minskande otvifvelaktigt bör utgöra ett önskningsmål för hvar och en som ifrar för ett sundt och kraftigt offentligt lif. Dessa lyten ha på den sista tiden mycket kommit på tal, oci ordandet härom har hos mången framkallat den tanken, att man möjligen kan ha att motse några åtgöranden i lagstiftningsväg, för att afhjelpa vissa missförhållanden. Jag har hört en och annan draga den slutsatsen af några artiklar rörande pressen, som stått att läsa i Postoch Inrikes-tidningar, att regeringen skulle vara sinnad att framkomma med ett eller annat förslag, som afsåge inskränkningar i tryckfriheten. För min del betviflar jag på det allrahögsta, att den nuvarande regeringen skulle kunna göra sig skyldig till ett sådant missgrepp. Det är visserligen sannt, att maktinnehafvare i SEEM rr LAOS DS SAN AN olacet nnder det han nunomuntrande sade åt