Aftonbladet – 9 februari 1869, sida 2

glaset, under det han uppmuntrande sade åt Shoffield: Om tre timmar äro vi i Neapel. I Neapel? sade Shoffield. Ja, mylord, svarade uppassaren i det han slog uti ett glas till. Det är en vacker stad, Neapel, eller hur ? Ja, mylord. Man har sagt mig det... De flesta af passagerarne måste vara engelsmän. Alla, ifrån den största till den minsta. Resa de för sitt nöje. Ja, mylord, de äro sannolikt millionärer, som ni, mylord; hvad de måtte vara lyckliga ? Det vore besynnerligt, ty de synas mig ej särdeles belåtna. Ombord ja, det är omöjligt, här äro de blott med sina hustrur och barn, det är väl ej så roligt. Men när de komma i land, då blir annat af. Denna uppassare synes mig särdeles hygglig och förekommande, sade Shoffield för sig sjelf, om jag skulle försöka fästa honom vid mig? Med denna tanke begärde han ett tredje glas. Det synes som mylord skulle tycka om denna madeiran. Ja, den är utmärkt; men hör på, min vän, hvad heter du? Af fransmän kallas jag Jean och af engelsmän John. En kall rysning gick genom vår knifsmed vid minnet af detta namn. Mylord, ni synes lida äpnu af sjösjuka och ändå är hafvet lugnt som en spegel? Det är ingenting; men från hvilket land är du, min vän? Från Neapel, mylord. Aha, ni är neapolitanare, och huru kallas ni der? L (Forts)