Aftonbladet – 6 februari 1869, sida 2

då Deporteras! upprepade den stackars moren. Ja, sefiora, alldeles ostraffad kunde har ju inte bli! Den som illa gör, får illa lida faster Melchora,, sade carabineron. Men när Tomas, det englabarnet, förlät honom... Det talar till hans fördel, men det är inte n0g.n Melchora började bittert gråta. Hustru, var nöjd med Guds skickelse. sade hennes man, nedsjunkande på en stol med ansigtet doldt i händerna. Ack, jag trodde att han var fril svarade den stackars modren gråtande. Huru kunde du hoppas på en sådan lycka. qviona? Hans brott är stort — hans straf kunde ej blifva litet!, sade den redlige gamle Och hvart — hvart skall han föras, sefiox Canuto ? frågade modren. Till Marianerna. Och på huru många år? Det vet man inte, svarade carabineron, som visste att deportationen var för lifstiden. Fadern hade också genast gissat det. Dolores hade emellertid kallat Eståvan till sig och sade till honom: löståvan, emedan Lorenzo genom gudomig och mensklig nåd får behålla lifvet, går hans beslut lör oss om intet; så länge han lefver, skall jag aldrig blifva en annans maka. Så är ock min mening, Dolores, svarade Eståvan. Du är mig mycket kär, men jag har betraktat dig som Lorenzos blifvande hustru, och om vi skulle gifta oss medan han ännu lefver, skulle det förefalla mig som att gifta mig med en syster. Men du skall ändå blifva qvar hos oss, Dolores; jag har två raska armar och kan väl arbeta för min syster, och nu är jay på dubbelt sätt, både genom Tomas och Lorenzo, din broder. Dolores började gråta.