Aftonbladet – 6 februari 1869, sida 2

rläster. n Ministerkrisen i Norge. i (Från Afionbladets korrespondent.) t Kristiania den 3 Februari. d Helt oväntadt ha vi fått en liten mini-FV terkris — jag skyndar mig att tillägga:j? tan någon direkt politisk betydelse, men lik väl å tillvida af intresse, som det är första gån-? en, storthinget för att få ett statsråd af-? igsnadt ur regeringen begagnat utvägen att f ifva honom ett misstroendevotum, och för-! ta gången som regeringen på sin sida tyc1 es vilja gifva efter för ett sådant uttalan-S? e af representationen. — Blir nu också det lutliga resultat — såsom det väl är skäl att I örmoda — det, att regeringen supplerar sig3 enom att i sig upptaga en man, som istorhinget till stor del har bidragit att störtal jen minister, mot hvilken storthingets miss-? roendevotum är riktadt, så kan man säga, f tt detta är def första steg, vi här i Norgel! aga till införande af ett parlamentariskt ! tyrelsesätt, och i detta fall kan man icke ör högt skatta betydelsen af hvad som nu imat. Det kom, såsom sagdt är, mycket oväntadt. Man visste väl, att både i och utom stor-! nget rådde icke ringa missnöje med den !! rist på kontroll, ordning, sparsamhet ochl ktving för de af representationen beviljade ! tatsanslagen, som under den nuvarande che-l: en för marinstyrelsen, statsrådet Haffner, ;jorde sig gällande i denna gren af förvaltningen, och det var inom storthingsopposiionen fråga om att, när beslut om decharge ör en betydlig balans i marinbudgeten — ntagligen inemot 100,000 spd — skulle fatas i storthinget, söka få en undersökningsmite tillsatt, hvilken kunde bringa reda i le förvirrade och ofullständiga uppgifter, med hvilka marindepartementet framkommit i denna sak, och särskildt för att undersöka förhållandena vid marinetablissementet på Horten, från hvars olyckliga administration denna balans troddes isynnerhet förskrifva sig. Denna sak skulle dock icke komma under behandling så snart, och man väntade sig ingen svårighet af den tillifredags anslagna föredragningen af den allmänna marinbudgeten. Men annorlunda ville ödet och — regeringens oskicklige vänner. Det fins nemligen vid marinetablissementet på Horten någonting, som keter den sjömilitära kåren, hvilken på senare tiden har vållat sina förmän mycket bryderi. Den har enligt dessas offentligen afgifna vittnesörd befunnit sig i ytterst demoraliseradt tillstånd, och då nu en representant i storthinget var oförsigtig nog att föreslå ett förhöjdt anslag åt denna kår, kom militärutskottets ordförande, ledaren för det liberala partiet på storthinget, hr J. Sverdrup, i det han framhöll, att en mera fast och bestämd styrelse skulle vara ett bättre medel mot denna demoralisation än förböjda löner, att yttra sig i temligen skarpa ordalag om det oordentliga och svaga sätt, hvarpå marinens angelägenhet i det hela taget sköttes. — Det var helt säkert mycket få bland åhörarne, sonr tvifiade på, att det omdöme var fullt befogadt och att hr Sverdrup i sin egenskap af militärutskottets ordförande var berättigad att yttra sig så som han gjorde, äfvensom att han längre fram vid tillfälle skulle lemna fullgiltiga bevis för sina ord. Men då störtade hr prof. Aschehoug med ett döds-förakt, som var en bättre sak värdigt, fram i breschen och med en dygdig indignations later och åthäfvor,, såsom br Sverdrup i sin förkrossande replik karakteriserade det, förebrådde denne sistnämnde för orättvisan af att på sådant sätt angripa frånvarande personer, utan att lemna ens en skymt till bevis för sina påståenden, och utan att ha gifvit de anfallna tillfälle att försvara sig. Allmän förvåning!. Har professorn i sin dygdiga indignation glömt, att denorska statsråden icke ha säte i storthinget, eller vill han, att detta skall suspendera hela den sida af sin makt, som går ut på en kontroll öfver regeringen? Dagen derpå fick man visserligen höra, att han med dessa frånvarande icke hade menat marinmistern, utan chefen för den sjömilitära kåren; men den Pro sit kom altfor sent och hjelpte icke. Nu var hr Sverdrup utmanad, och nu skulle slaget stå. Och det stod. Nästa morgon, då behandlingen af marinbudgeten skulle fortsättas, infann sig hr J. Sverdrup med ett lass papper under armen. Med den oerhörda arbetsförmåga och den skarpa öfverblick, som till en stor del förklara denne mans inflytande på alla vigtiga ärendens afgörande, hade han under loppet af aftonen och natten ordnat alla de momerter till en kritik öfver marinstyrelsen, som han haft tillfälle att samla i militärutskottet. I ett föredrag, som från början till slut höll sig till det faktiska, framlade han nu dessa och begagnade dem till ett an-fall, så fruktansvärdt, att det ej kunde bli fråga om något verksamt motstånd och att det nästan icke heller gjordes försök att prestera ett sådant. Det sista räddningsmediet var att få saken uppskjuten, men äfven detta slog fel, och sedan striden pågått från kl. 9 med en qvarts paus, slöt den kl. half 3 med en omröstning, i hvilken storthinget förklarade sig förvänta, att det skulle dragas försorg om, att marinens angelägenheter hädan efter skulle skötas på ett mera tillfredsställande sätt. Endast 32 röstade emot denna förklaring, och bland dem befuanno sig män, hvilka ingalunda ansågo det här uttalade klandret orättvist, men som strodde att de under debatten fällda yttrandena skulle göra samma verkan som ett uttryckligt misstroendevotum.