Aftonbladet – 5 februari 1869, sida 2

ART CW OS HÖLL RY MATER SIWAR Sf SUIS Årliga storthing i Norge. Efter hvad vi genom privata underrätteler från Norge erfarit, skall det hvilande rundlagsförslaget om införande af årliga torthingssessioner, i stället för sådana hvart redje år, i den närmaste framtiden komma ill afgörande i det nu församlade storthinget. Denna fråga har icke blott det intresse för ss, hvarmed vi alltid måste omfatta hvarje politiskt framsteg hos brödrafolket; den har ifven en närmare liggande betydelse för oss svenskar, emedan reformens genomdrifvande skulle i hög grad underlätta samarbetet melan de förenade folkens nationalrepresentatio. er och derigenom bidraga att befästa det soda förstånd nationerna emellan, hvilket i in djupaste grund hvilar derpå, att de få illfälle att täfla om lösningen af likartade ippgifter i liberal anda. Då det norska folketsdeputerade år 1814 . Eidsvold skapade de ännu beståndande fornerna för det konstitutionella statslifvet i Norge, hörde representativa församlingar, utrustade med ett ledande och jemnt inflytande på den yttre ocb inre politiken, ännu till sällsyntheterna i Europa, och der de funnos, uppfattade man dem mera såsom en ga. ranti mot regeringens missbruk af makten, . än såsom redskap för folkmaktens utöfning. Man trodde sig derföre då kunna hjelpa sig med mindre täta sammankomster, och härtill bidrogo äfven de lokala förhållandena samt den svårighet och de kostnader, som representanternes oftare förefallande resor från de aflägsnare delarne af landet till hufvudstaden skulle ha medfört. Det sistnämnda hindret är för längesedan undanröjdt, och hvad angår det förstnämnda skälet till mindre täta storthingssessioner, så äro förhållandena äfven i detta afseende totalt förändrade. Mer än ett halft århundrades studium och erfarenhet har lärt nationerna, att ett statssamfunds sanna styrka icke ligger i ett konstgjordt motsatsförhållande mellan den verkställande makten och folkrepresentationen, utan just i ett aldrig afbrutet samarbete mellan dem begge. Man har haft tillräckligt med exempel derpå, till hvilken splittring det leder, om de två statsmakterna skarpt hållas aflägsnade från -hvaråndra och derigenom ovilkorligen komma att ställas i. ett ömsesidigt oppositionsförhållande, och man har å andra sidan sett, huru säkert och lugnt utvecklingen går sin gång framåt, då folket får tillfälle att genom sin representation ständigt deltaga och gripa in i det offentliga lifvet. Men så länge representationen blott träder så sällan tillsammnns som hvart tredje år, kan det icke undvikas, att styrelsen under den långa tid, som hon har sakpat representationens medverkan, nödgats på egen hand fatta många beslut, som blott kunna bli föremål för en sen och ofta overksam kritik. Att icke i Norge i det hela taget ett mera spändt förhållande utvecklat sig mellan styrelsen och representationen, att de icke ha blifvit mera främmande för och ovänligt sinnade mot hvarandra, är onekligen en stor lycka och vittnar fördelaktigt om nationens lugn och måtta; men alltid skall det vara fara värdt, att detta goda förstånd kan upphöra, så länge tillfället till samverkan kommer så sällan, som förhållandet ännu är. Vi kunna här i Sverge tala med någon erfarenhet i denna sak och erinra norrmännen om, huru vi funno det nödvändigt att förändra våra riksdagar från femåriga till treåriga och slutligen årliga, på det att de principer om folkets sjelfstyrelse, som böra ligga till grund för hvarje demokratiskt samhälles statsskick, skulle erhålla verklig tilllämpning. Och likasom man, då det lyckades att genomdrifva representationsförändringen, icke drog i betänkande att bestämma riksdagens sammanträden till en gång om året, så har man, sedan detta stadgande trädde i kraft, icke spårat detringaste missnöje dermed. Tvärtom ha de årliga riksdagarne redan nu till den. grad gått in i allmänhetens medvetande, att en storm af motstånd och harm skulle uppkomma mot hvar och en, som ville göra ett förslag om att föra oss tillbaka till förhållandena före år 1866. Sedan vi här i Sverge tagit detta steg och sett, hvilka gagneliga följder det medfört, kunna vi icke annat än varmt önska seger åt samma reform i Norge. Den sammanslutning mellan de förenade folken, som utgör deras styrka, befästes bäst, icke genom tvångspåbud, som i otid söka utplåna det särskilda folkets egenheter, utan derigenom att de båda hvar för sig efterhand skapa åt sig någotsånär samma politiska former för den folkliga sjelfstyrelsen. Det finns ingenting, som efter år 1814 till den grad har aflägsnat hvarje möjlighet till inblandning i norrmännens inre angelägenheter från Sverges sida som 1866 års representationsreform, och på lång tid skall ingenting kunna inträffa, som så mycket skulle glädja Norges och unionens vänner här i Sverge, som om man nu i Norge införde årliga storthing. Likasora norrmännen nu veta, att de uti vårt lands fritt valda representation icke finna framför sig särskilda stånd med deras traditioner och fördomar, utan folkets förtroendemän, så skall det för oss svenskar bli högligen betryggande att veta, att vi alltid, när en vigtig fråga uppstår, som gäller oss begge, kunna träffa den norska folkrepresentationen hemma, så att vi hvarken behöfva uppskjuta beslutet eller fatta detta ensidigt, utan att ha rådfört oss med brödrafolket. För ett par månader sedan yttrades i det norska storthinget under behandlingen af uta ER RA en bg AV I ——— I Under bigtens heliga insegel, fader, säger