Aftonbladet – 5 februari 1869, sida 2

a SKILDRINGAR UR FOLKLIFVETT SPANIEN. FERNAN CABALLEROS ). Öfversättrring af Mathilda Langlet. Nej, du skall blifva frisk, min gosse — du skall icke dö der! Jo, jon, svarade ynglingen, jag dör, jag känner det!... Ser ni, fader, att hafvet ändå inte blef min graf, som ni så ofta förespådde, tillade han med ett ljuft, men svagt leende. Så mycket bättre för dig, ty nu får dn dö som en kristen hemma hos dina vänner, och jag är här för att meddela dig sakramenterna, svarade patern. Nu inträdde alkalden för att förböra den sårade angående omständigheterna vid brottets föröfvande. Tomas svarade redigt och bestämdt på hans frågor, försäkrade att mördaren tagit honom för en annan, men förklarade sig icke hafva igenkännt honom; hvilken han än måtte vara, sade Tomas till slut, så förlåter jag honom af allt hjerta. Sedan aflägsnade sg alla utom Padre Noasco, som skulle afhöra hans bigt. Sedan denna var slutad frågade patern honom yterligare om han verkligen icke mera hade nägot på sitt samvete. Jo, en sak, Padre — — — jag talade nte sanning nyss. Hvad vill det säga, min son, nyss? Jag sade till alkalden...... jag sade att jag inte kände den som sårat mig. Nåväl! Du kände honom då? ) Ba A B. ir 1—6, 8—11, 18—15, 17—21, 23 i och 25,