Aftonbladet – 5 februari 1869, sida 2

SNRA GATSTEN EA Under bigtens heliga insegel, fader, säger jag er det: ja, jag kände honom. Och hvem var det? Det säger jag inte, fader, ty denna förtegenhet tynger inte på mitt samvete. T detta ögonblick frustade en blodström öfver den döende ynglingens läppar, och patern ropade på bjelp, Dolores, åtföljd af några andra qvinnor, störtade in i rummet, förgråten och blek som en marmorstaty. ,Stackars Dolores! sade hennes broder med svag, halfqväfd stämma, medan tårar fyllde hans ögon, redan brustna af döden, som ville släcka deras blick, och ännu sköna af lifvet, som småningom flydde. En gång kommer också ordningen till henne att få gå till hvila2, sade Padre Nolaseo lugnt och högtidligt. Gå pu, barn, sade han till den förtviflade och nästan sauslösa Dolores, som de andra qvinnorna half buro på sioa armar, gå, ty du stör blott hans dödsberedelse. Tomas, nu skall da blott tänka på Gud, som är din fader och kailar dig till sigs, tillade han och satte sig vid den sårades hufvudgärd. Jag skall inte tänka på någet anpatio hviskade Tomas knappast hörbart. Nu, då du är så väl beredd att dö som det är möjligt, min söna, fortfor patern, lyfta din själ och ditt sinne till den barmhertige Frälsaren, som du snart skall skåda, och dö i lugn, ty här står jag och beder för din själ, så varmt som om du vore min egen son! Tomas tryckte sakta paterns hand, smålog mildt, tfllslöt ögonen — — och öppnade dem ej mer. I början som en sakta suck, sedan som en klagan och sist som högljudd jämmer, gick från mun till mun det sorgliga ordet; han är död!