Aftonbladet – 1 februari 1869, sida 3

PILpropps. lalaren ansag, pa grund al hvad nu anförts, att en vida större årlig minskning af skogskapitalet eger rum än som af lir Thelaus beräknats. Obestridligt är, att om icke denna minskning af skogen hejdas, så skall icke blott klimatet försämras, utan äfven å ena sidan stenkolsinförseln ökas och å den andra trävaruexporten aftaga. Den senare beräknas för år 1866 hafva inbringat 41,907,000 rår, I då exporten af spanmål, jern och stål inI bringade 41,239,000 rdr. I Emellertid kan skogskapitalets minskning I förekommas och stenkolsinförseln till en ganska betydlig del göras öfverflödig genom en allmännare utbredd och systematisk bearbetning af våra torfmossar för bränsle. Denna åsigt är ingalunda ny. Den bekante, med fullt berättigande s.k. riksekonomen Fischerström, yttrade redan i sina år 1781 författade och i vetenskapsakademiens handlingar införda Anmärkningar om bränntorf följande: Bergverk, fabriker, verkstäder och hushåll kunna betjena sig af torf. Den kan ett näringsmedel för många menniskor; ihånga riktande handteriogar torde kunna vågas som för vedbrist icke kunnat rose eller, om de blifvit påtänkta, icke kunnat företagas. Men anmärkningsvärdt är, i denna fråga hade han den store Linne till motståndare. Men samma åsigt som Fischerström uttalade för mer än 80 år sedan, byses nu af den utmärkte bruksegaren Gustaf Ekman, hvilken, såsom allmänt kändt är, icke blott har så stora förtjenster af vår bergshandtering, utan äfven specielt om bränntorfsberedningen, hvilken han i åratal noga och praktiskt studerat, och till hr Falkman hade hanskriftligen meddelat sig vara fullt öfvertygad om att torfbränsle kan göras tjenligt både för den husliga ekonomien och för. industriella behof, d. v. s. att det passar så välsför eldstäderna i våra boningsrum, som ock för ugnar, der mer eller mivdre hög temperatur erfordras. Sådana torfmossar. som inehålla bränntorf, finnas nästan erallt i vårt land, och sammanräknade af.sådan vidd och mäktighet, att i flera århundraden skola lemna allt det bränsle som erfordras. Om den frågan göres: af hurudan beskafevhet är den svenska bränpntorfven, så visar ig, enligt talrika prof från Skåne ända upp il Lappland, att den i allmänhet är, om icke bättre, så åtminstone lika god som i utlandet, — Bränntorfvens. värde beror till en del afdess asknalt; 10 procent aska anses vara mycket, och detta tal har icke öfverstigits uti 108 af 177 analyser, som anställts å torf, hemtad-från olika trakter af riket. I 65 torfprof har askhalten icke öfverstigit 5 procent och i 45 prof icke 3 procent. Att befintliga torfmossars bearbetning hiti underlåtits och att torfmossar anses delösa, föranledes af flera omständigheter, först och främst af okunnighet hos jordegarne sjelfva, äfvensom hos landtmätarne. Exempelvis anförde hr Falkman, huruledes vid-laga skiften ofta goda torfmossar af ända till 100-tunnlands areal upptagits som impedimenter. Fördomen spelade ock en stor roli: äfven i skogfattiga trakter hade torfberedningen ansetts som omöjlig, och obehöflig der skogar nu finnas. Torfberedningen till afsalu försvåras ock genom det höga fraktpriset på jernvägarne. I sistnämnda afseende anförde hr Falkman, att emedan stenkolen stå högt i pris i Kristianstad (de måste pemligen föras dit från Åhus), så bade bolaget, som eger Kristianstad—Hessleholmsjernbanan på försök till lokomotivens eldning användt bränntorf, tillverkad vid en i närheten af Höörs station af en dansk anlagd torffabrik. Men fraktkostnaden på statens jernväg hade befunnits alltför dryg, och fraktnedsättning -hade-ej erhållits. ) Hr Falkman redogjorde vidare för de förbättrade metoder för brärntorfberedning, som användas. Den så kallade Hannoveranska — rättare Holländska — metoden infördes 184; af kammarherren von Bilow på Bjersjö ladugård och begagnas på flera ställen i Skåne; kranmalningsmetoden, använd sedan 1845 af hr Hesselgreh, som derå uttagit patent 1854, hvilket sedermera af jernkontoret blifvit inköpt. Begge dessa metoder åstadkomma ett godt brännmaterial, hvilket dock kunde vara bättre, om dess form ej vore lik murteglets; förhållandet är nemligen, att då torfven erhåller tegelformen, lufttorkas den ej spart och väl, och förbränner icke heller med önskvärd lätthet, Deremot ansåg hr Falkman den af bruksförvaltaren Samuelsson på Föskefors i Vermlanduppfunna torfoeredningsmetoden vara utmärkt god. Med den af br Samuelsson uppfunna torfpressen, som drifves med hästkraft (patenterad år 1864), erhålla torfstyckena cylindrisk form och göras ihåliga längstigevom, liknande större tegelrör. De sålunda beredda torfrören torka i luften vida hastigare, emedan de kunna uppträdas på störar, som ställas bredvid hvarandra under tak. Ifrågavarande torfpress med tillbehör var i gång vid allmänna landtbruKsutställningen i Stockholm sistlidet år, belönades då, och juryo kallade metoden originel, på rationel grund byggd och ihärdigt utvecklad,. Cylindertorf, beredd af hr Samuelsson, hade under någon tid varit på försök använd iden embetslokal, sonr hr Falkman sjelf begagnar i generallandtmäteriköntorets hus. Uppställd i kakelugnen på det sätt, som hr Samuelsson föreskrifvit, hade torfven brunnit utmärkt väl med frisk låga och gifvit en stark värme. Intet os kunde förmärkas, och när ingen blå låga vidare var synlig, hade spjellet skjutits utan ringaste läger bet. Under det hr Falkmans föredrag pågick, brann en tj dylik torfbrasa i ena kakelugnen i landt-n bruksakademiens sessionssal, och icke detlä ringaste os kunde förnimmas. — Häraf ärlh fallständigt ådagalagdt, att torf kan ersätta! ved i den enskilda hushållningen, och att dej; olägenheter, som man anser åtfölja bruket af j; torf i eldstäder i boningsrum, endast uppkomma ar det felaktiga sätt, hvarpå eldningen verkställes. Om än, såsom beklagligen förhållandet är i allmänhet, det lätt tilgängliga brännmaterialet tort icke anlitas, under det ved och täten! Lå Ren bod pen ER rn Kr He Hr TY JRR HR (OT Rona JG Mn JG AO I MD NO kt 23 9 erfa dd Bo RC DB Aa HB RINNA HH OO HB KA EA 5) Malmöhus läns hushållni rt PORER EE TIRE gssällska hos