Aftonbladet – 1 februari 1869, sida 2

Säg inte så, broder, inte ens på skämt; sådant skämt gör ondt blod! Det var redan mörkt då de kommo ini staden. : Låt oss gå förbi dofia Braulias hus, sade Lorenzo, Dit kunna vi ju gå sedam,invände Eståvan, låt oss nu först gå hem; föräldrarne först, ,grannarne sedan, vet du väl. . vå det är ju bara ett par steg längre, sade Lorenzo och tog af till venster. Estevan tvekade litet, men då han ej ville komma ensam hem, följde -han brodren på något afstånd. Då denne närmade sig huset, såg han en karl stå vid gallret utanför det sista fönstret. Det var redan mörkt och mannen vände honom ryggen; han såg såledesblott att det var en högväxt, smärt person. Vid denna syn vidgades Lorenzos ögon onaturligt, dock utan att se, ty en dimma lade sig öfver dem; hans kropp darrade som jorden darrar innan laväströmmen bryter fram. Men han hemtade sig och smög sig närmare, så sakta att mannen vid fönstret alls inte märkte honom. Eståvan visste någonting om henneb mumlade Lorenzo mellan sina sammanbitna tänder. Jag kan då lita derpå, sade mannen vid gallret med temligen hög röst — det märktes att han ej fruktade för att blifva hörd, du skall alltid älska mig? I hundrade år-och längre ändå, hviskade en ljuf och glädtig qvionöröst. Öch du gifter dig med mig? Naturligtvis; hur kan du fråga så? Men om de nu alla sätta sig deremot? Det bjelper inte, om det också vore en kung med hela sin här, anförd af Padre Nolasco,. :