Aftonbladet – 1 februari 1869, sida 2

— K. operan. Leonora (La Favorita) af Donizetti röjer visserligen mer än någon annan bland hans serior en sträfvan efter flärdlös renhet i stilen och någotsåvär dramatisk trohet mot ämnet, som länder kompositören till heder; men beklagligtvis är här libretton temligen otacksam, och har iLuecrezia maöstron försummat mycket, tyckes åter han i Leonoran me försummad. Den brist på omvexling och Hf, som vidlåder operans poetiska innebåll, har onekligen smittat äfven musiken med en viss enformighet, en fattigdom på karakteristiska momenter, hvarifrån Donizetti i allmänhet är fri; och jemte åtskiliiga utmärkt vackra melodier förekomma här, som i alla hans arbeten, loci comrhunes i mängd samt en ej ringa portion sentimentalitet. I allmänhet tro vi deticke vara klokt beräknadt att omedelbart efter de effektfulla arbeten, med hvilka Verdi omsider lyckats tillkämpa sig en ny stil, som till.en viss grad är höjd öfver slentrianen, uppsätta och hembjoda stockholmspubliken sådana, redan ej längre moderna, verk som Lucrezia, Leonora och Linda — hvilken opera lärer vara i fråga. Donizetti var visserligen en vida rikare musikalisk natur än Italiens huövarande tonkonung och såsom glädtig lyriker har han, genom Begemrntets dotter, och framför allt Kärleksdrycken, vunnit ett allmänt älskadt namn inom operalitteraturen; men de arbeten, hvari han uppträdt med anspråk på tragiskt allvar, torde man, med undantag af några oförgängligt sköna melodinummer, för hvilka konsertsalen emellertid tyckes oss vara lämpligare än den dramatiska tiljan, numera temligen bekymmerslöst kunna försaka. Äfven Leonoras parti gitver signora Cari tillfällen att framstå såsom en rikt begåfvad dramatisk artist, särdeles i de momenter af koncentrerad lidelsekraft, det innehåller; men omisskänneligen bevisar det, hvad ock var att förutse, att det erotiska ej i så hög grad som det storartade eller det spirituela öfverensstämmer med hennes konstnärliga skaplynne. Tecknandet af en mörkt färglagd, passionerad karakter eller föredraget af egendomliga, liffulla chansoner har, hVartdera i sin genre mästerligt utfördt, förvärtvat den genialiska sångerskan oblandade och oinskränkta triumfer; det innerliga och hängifna, men framför allt det sentimentala, tyckes deremot mera främmande för hennes könstnärsskap. Den sista scenen i tredje akten och hela den fjerde gaf signoran med utmärkt Förtjenst så i sang som aktion och genom hela rollen var hennes herrliga stämma af stor effekt; men i första aktens duo förekom hön icke synnerligen värmd af sin uppgift och den stora arian förfelade genom en misshällighet mellan stämman och orkestern en god del af sit slutintryck. I duettinon med konung Alphonso (br Ariberg) och tredje aktens trio gåfvös så mycket vackrare prof på fulländad ensemblesång. Bifallet var rikligt nu såsom alltid. Signor Bentami företedde i Fernandos parti i dramatiskt hänseende ett bemödande, som hos honom redan i och för sig är ett framsteg, och hans stämma gaf särdeles i rollens mera allvarliga scener ett och annat intagande prof på kraft och välljud. Den sista aktens romans, som är partiets glansnummer, uppbars emellertid ingalunda fullt värdigt af hans föredrag. Om hr Behrens såsom BalRR rr a rn nn an rn