Aftonbladet – 30 januari 1869, sida 2

3ernhard Elis Malmströms samlade skrifter. Sjunde bandet: tal och estetiska afhand-: lingar. (Örebro 1868.) Dessa samlade skrifter skrida raskt mot in fullbordan. Det nu föreliggande bandet : nnehåller skaldens tal och estetiska afhand-: ingar. Bland de förra märka vi de båda örträffliga, varmt och fint utförda minneseckningarne öfver Geijer och Franzen samt let vänliga, måhända dock ej uttömmande .alet öfver Atterbom, med hvars skaplynnej Malmström ej fullt kunde öfverensstämma och derför: ej heller komma på det klara. Ej mindre uppmärksamhet torde de estetiska uppsatserna tilldraga sig, ehuru vi befara, att den förväntan de väcka, ej skall finna sig tillfredsställd efter -genomläsningen. Malmström var, trots sina mångsidiga studier, ej rätte mannen att utveckla den stränga estetiska teorien; dertill egde han för mycket af skaldens fantasi och värme, för litet af skarpt utpräglad filosofisk metod och af spekulativ kraft: Så framstår t. ex. uppsatsen Om det natursköna såsom ett skäligen svagt och dessutom osjelfständigt försök inom den rena estetikens område. I andra afhandlingar, som röra sig kring mindre abstrakta frågor, är han i allmänhet mer tillfredsställande; här får han ock tillfälle att lägga sina manliga, ädla tänkesätt om lifvets högre angelägenheter i dagen. Framför allt genomljungas svaret på frågan: Är vår tid poetisk? af ett glödande nit för frihet och framåtskridande, för konst och odling. Det vari denna ur flera synpunkter märkliga uppsats Malmström med klarhet och värme visade, att man vid den tiden (1852) befann sig i ett epigonskede inom vitterheten, ej blott i Sverge, utan i hela Europa. Det torde ej behöfva anmärkas, att förhållandena under de sista femton åren väsentligen förändrats, äfven om vi ej ännu se mer än morgonrodnaden af den inbrytande dagen, särskildt inom den nordiska dikten; visst är, att Malmström djupt kände, hur skuggorna efter den slutade ärofulla dagen inom vår vitterhet föllo på, och att hans senare diktning tagit starka intryck af detta medvetande. Mycket bidrog väl ock den politiska reaktionen efter 1848 att nedstämma skaldens förhoppningar ej blott om poesiens närvarande lif, utan äfven om dess framtid. Ännu 1845 var hans åsigt i samma ämne ej på långt när så resignerad och, snart sagdt, tröslös som längre fram. Det var då han (i uppsatsen Huruledes poesisn flytt ur lifvet) yttrade dessa ord, hvilka nästan kunna kallas profetiska: Allvarsam är vår tid, och man har icke utan skäl anmärkt, att ungdomen icke är så glad som förr. Detta åter behöfver ingenting annatsbetydå, än att den icke är så tanklös som förr. — — Poesien har icke flytt ur lifvet, den har tvärtom dragit sig in i lifvet. Den har öfvergifvit sina pompösa tempel, den har blifvit spetsborgerlig, har nedlåtit sig till hyddorna, folket, hvardagligheten., Denna bekännelse visar. att Malmström anade den fordranj på verkligt Hf i dikten och konsten, som just skulle bli vår tids lösen, och hvilken drifvit honom in på nya. aldrig beträdda banor, der redan de rikaste utsigter hägra.