Aftonbladet – 30 januari 1869, sida 2

JUTYPTIDRESITER VIDA SIG SIUUPLB GUL NYTT iom, hvari fredlig utjemning af nordiska jla örvecklingarne för sig ensamma ej mer var jm nöjlig. Till förvirringen bidrogo sachsiska ge usen. Ernestinerna, af albertinska linien lj eröfvade kurvärdigheten, voro kurfurstens af iender. Då denne hyllade Danmark, gyn-de ade de Sverge. Riksfria tyska adeln slöt u ig till Ernestinerna jemte Grumbach, som jst ck hade att hämnas och försvara sjelfstänv! ligheten. så Sverge skyndade att förena sig med ty-lu! ka adeln och Ernestinerna samt, åter lyckla igt i kriget, fann vidare anhang. Eriks svå-fe ser, pfalzgrefven af Veldenz, i nära förhål-vi ande till England, var verksam vid Rhen. lir Mecklenburg och Brunsvig tillföllo med markjs! srefven af Kästrin Grumbach och Peterk Ochs fingo nyåret 1565 pengar från Svergeft för att värfva anhang, Svenska intressenasa sammanbang med tyska förvecklingarne varla erkänd sak. d Så skulle en stor krigisk rörelse för Sverge st börjas i Tyskland. Först skulle det gälla!p pfalzgrefven af Zweibricken, Veldenz fiende; f sedan Wärzburg och Bamberg, adelns och ä Grumbachs fiender; derpå skulle Schleswig-s Holstein befrias, Danmarkanfallas och Lä-h beck klämmas. Till förniån för markgref-li vens brandenburgska anspråk på hertigdö-k mena skulle Jutland anfallas. Under dan-n ska vapnens olycka ljöd debpna hans fastad fordran, hvarpå svenska anhängarne i Tysk-b land bidande hoppades. ÖOmständigheterna li tvungo honom att rygga; men betecknande t är att den höjdes. g Kejsaren såg rikets växande fara och iF Sverge dess härd. Den ahtisvenska hållning, ) som Xejsaren för sia tyska politik måstet antega redan 60 år före Gustaf Adolf, ärä högst märklig. I Maximilians diplomatiska l förhandling med vännen August i Sachsen t utgöra planerna mot Sverge ett hufvudföremål. li Nyss hade Han sökt inäkla; ni ainorlunda:c Ett mandat af d. 5 Nov. 1565 förbjöd att på något sätt understödja Sverge. Danmarks ; samtida segrar och Eriks ställning inom Sverge gjorde det obehöfligt. Men ännu sommaren 1566 funnös svenska sändebod i Gotha, medelpunkten för motkejserliga och motalbörtinska rförelsen, Jrnestinernas och Grumbachs näste, mot hvilka Åugsburgs riksdag nyss sanktionerat kejsarens achtförklaring. Från detta parti sändes till Erik den bekante Justus Jonas, men han greps i Danmark, Samtidigt hade Erik gesandt vid Lothringska hofvet. Med oraniska partiet i Nederländerna var han nära förbunden. Grumbach, stående i fransk sold, meddelade Frånkrike, att kejsaren ville angripa Metz: En fransk krigskommissarie, född svensk, var Verksam i denia tråkt: Denne talade om förestående konspiration mot Sachsen, Holstein och Danmark, Erik hade ännu kort före sitt fall en stark utländsk position. Han hade d agit ett stort nät kring albertinsk-danska förbundet, Antydningar om storartade svensk-lothringska planer korsades med ymniga underrättelser om understöd, som Sverge och Frankrike skulle sända Gotha, hufvudstaden för svenska intrösseba i Tyskland, ööh tied underrättelser om tyska truppvärfningar för Sverge. Samtidigt med Eriks fall gick ett starkt katolskt luftdrag geröm Märopa. Tridentinska mötet var dess grundval, inqvisitionen och jesuiterna dess vapen, flera mäktiga furstar med Filip II i spetsen dess skydd. Då Gotha föll Cu Erik detroniserades; kom Alba till Nederländerna (Aug: 1567) och gehöm hela Frankrike bröt rörelsen lös (Sept. 1567). Då Erik i sina krig mot Danmark och Polen sökt protestantisk och rysk hjelp, vände, sig dohan mot Byssland i förbund med Polen och sökte katniska makters tiderstöd. Af politiska grunder sökte han påfvens stöd, och båda hoppades länge af hvarandra religiösa eftergifter. Med katolsk bjelp ville han vinna; attPolen ej med förbiseende af Bvergö slötö söpäratfröd iied Bysss land; ville han derför vinna polska kronan; ville han vinna hertigdömena Bari och Rossani, på hvilka hans gemål hade anspråk efter sin mor Bona Sforza. I ständig oro för Eredrik II i Danmark, som gemensamt med Re tagit stor del i liftändska sakerna, och fruktande kejsarens förbund med Ryssland; för att vinna hjelp mot turken, till Polens och Sverges skada,:! men Danmarks gago, sände han 1576 Delagardie till påfren för att förmå honom till ett förbind med katolska furstär för att försvaga Danmarks iaflytande och stämplingar mot Sverge, hvari han äfven fruktade brodern Carls finger. Påfven skulle förmå hertigen af Lothringen, som hade anspråk på danska kronan och stod i spetsen för katolska ligan, eller hertigen af Brunsvig, som var slägt med denhe ock nyss Klifvit katolik, att infalla i Danmark, om Fredrik med Carls bjelp skulle fiendtligt fortgå mot Sverge. Se Fr. Nicolai. bref d.-26 Mars 1577 hos Theiner. Johans fruktan för Carl, se Geijer II 258. Faran från Danmark fraithålles af Atterbom, Mimer, s. 532; faran från Ryssland; af Cygnus; Bidr: till nordeurop: folk. hist. I. 274. Men Johan bedrogs i sin utländska politik af katolikerna och sjelf förmådde han, ill påfvens horrör, sin Katolska gemål till et stora kätlöriet att begå nattvarden med vin, i stället för att lägga Sverge vid påfvens fötter; z Emelleftidivår den ryske jättenstängd från Lifland och hafvet samt klagade bittert öfver saknaden af sjöhamnar. Katolicismen hade åter backat i Europa och Spanien sjunkit; Filip IT måste afstå från faderns anfallspolitik. Hans enda hopp stod till norden och Sigismund. Det var fråga om att vinna Elfsborg för Spanien till nederländska handelns förfång och katölicismens tryggande i norden: Påfven såg i Sigismund nordens Filip, som skuilö utföra hvad den envise Johan förfuskat. Kejsaren ingick med honom i dubbelt svågerskap. Hvad katolicismen förlorat i vestern skulle återvinnas i norden. Hvad som misslyckats Spanien och Filip, skulle lyckas Sigismund och Polen. I Europas öde låg i Carls och Sigismunds t händer. Hvad för Sverge i Eriks tid krigets NN OT Ft NA. a bb förd KR NE fed