Aftonbladet – 28 januari 1869, sida 3

Den kyrkliga rörelsen i storhertigdömet Hessen. Vi redogjorde vid förra årets slut för den kyrkliga rörelsen i Preussen, om hvars fortgång vi ock skola lemna vidare underrättelser, äfvensom från flera tyska länder. Ida vända vi oss till de nya märkliga företeelserna i Hessen. Af allt framgår, atti Tyskland en stor utveckling i frihetens intresse föregår, hvilken icke kan undgå att få stort inflytande äfven på Sverges kyrkliga förhållanden. En tung sömn har länge hvilat öfver Hessen. Af de ortodoxa patronerna och deras anhang har församlingarnes tro länge dirigerats; ty de tillsatte alltjemt presterna efter sitt sinne, och en stor del af yngre presterskapet, som önskade snar befordran, rekommenderade sig genom högkyrkligt mt, under det de vetenskapligt sträfvande, den lefvande protestantismen troget vidhållande kandidaterna och vikarierna ofta länge och i tryckt läge fingo vänta på anställning. Allt fjockare syntes mörkret lägra sig öfver k rkan, sedan alla ansträngvingar för införandet af en på församlingsprincipen hvilande friare kyrkoförtattning strandat. Då kom Luthersfesten i Worms, som, enligt de konfessionellas plan, skulle bli ett förherrligande af de bekännelsetrognas parti, men vid hvilken, efter Guds ledning, detta parti skulle erfara, att tyska folket ej är på dess sida. För festen utgaf en ung prest i Darmstadt en liten s rift. Adolf Mizenius ville med anledning af den stora folkfesten lätta sitt hjerta och samvete. Luther och våra dagars kyrka var titeln, Den saknar visserligen större grundlighet och lugn. Men det kan ursäktas af förhållandena. Författaren var upprörd af kyrkans bedröfiga tillstånd och den vetenskapliga teologiens tillbakasättande; han trodde ett skarpt ord vara nödigt för att skära in i dödköttet, och han visade dervid ett mod, som i en tid af feghet och karakterslöshet förtjenar erkännande. Det fins ock mycket godt och sannt i denna skrift. Författaren är i sin fulla rätt, då han strider för den fria forskningen och varnar för den bokstafstro, som stöder sig på yttre motivor. Skriften vann ovanligt bifall, fem upplagor ha redan utkommit, och man fann, att hessiska folket ej sof, så snart en gynnsam anledning fanns att kämpa för den hotade protestantiska friheten. Presten åtalades, hvilket vållade stora folkmöten i Darmstadt, Offenbach, Worms m. fl. orter, d r man Protesterace till den aktade och afhållne mannens förmån. Ån starkare blef rörelsen, då M. hotades att skiljas från sin församling. Sjelfva katolska kyrkan plägar gå mildare till väga och vid dylika tillfällen nöja sig med varning eller någon kortare tids suspension, Med full rätt betraktade hessiska folket saken ej mer som en personlig för Mezenius, utan som en allmän, rörande hola landskyrkan och grundvilkoren för dess existens som en fri protestantisk. Uppvaknandets timme hade ändtligen slagit, och enligt allt utseende skola hessiska protestanterna visa sig värdiga sin upplyste stamfar, Filip den ädelmodige. Vid ett folkmöte i Darmstadt beslöts, synnerligen genom hofrättsfiskalen Oblys uppträdande, en adress till storhertigen. Man gick rakt på stridsfrågans medelpur.kt, man betecknade som hufvudsak frågan: om reformationens stora principer, ora forskningens, trons och lärans frihet skulle gälla i evangeliska kyrkan eller om man i nittonde seklet skulle kastas tre århundraden tillbaka till tiderna för prestväldet, bannlysningarne och kättarjagterna. Frågan vore, om inom kyrkliga området vetenskapen och dess verkliga resultater skulle vara berättigade eller vika för döda lärosatser och vidriga grundsatser, sådana som Knak och hans anhang ville i Preussen göra gällande. Man bade visligen. tegat tills festen i Worms gått för sig; men sedan reste fanatismen hutvudet. I stället för att låta högsta presterliga myndigheten, den moderate prelaten Zimmermann, ingå i en faderiig varning, der M. fritt fått förklea sig, förelades honom utan all beredelse i ett inqvisitoriskt förhör tolf formulerade frågor, som skulle utan all betänketid besvaras. Det tycks, som anktoriteterza i början ej velat skrida till det yttersca; men då sammanrotade sig en hon tmtherska bekännare och vittnade, för tron och fordrade den affälliges afsättning, i den bekanta påfviska fördöelsetonen; ja om M. skonades, hotade de att utträda ur kyrkan, liksom det vore en olycka för denna att bli qvitt sådana fanatiker. Just de män, som fordrade afsätt. ning, hade i sier stycken öfvergett protestantismens grund och med sina sympatier i offentliga lifvet slutit sig till katolikerna. Ur Arloltcnn 4iMtrKk ovwkinn mREA