Aftonbladet – 28 januari 1869, sida 3

då förunna endast Skåne förmånen af en undersökning, som föröfrigt, såsom ett statsmakternas tillfälliga, ryckvisa ingripande, icke kunde häfda eganderätten, enär denna blott kan häfdas genom tid efter annan, efter tidernas olika behof, utfärdade lagstadganden. z Tal. hoppades att den förevarande sensationsmotionen ej måtte beaktas, enär den vore ett angrepp mot rättvisans bud, sådan denna funnes uttryckt i de svenska lagarne. Regeringsformens 16 S bjuder, att konungen bör ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast. utan ransakning och dom, i den ordning, Sverges lag och laga stadgar föreskrifva. Ordningen i detta fall finnes föreskrifven i Rättegångsbalkens 10 kap. 14 S: Tvista män om jord och gods å landet, ehvad det är om eganderätt, besittning och — —; det skall allt dömas af den rätt, der jorden ligger. Motionen vore stridande icke allenast möt rättvisan, utan äfven mot nyttan, lämpligheten. Den skulle, långt ifrån att lugna den ifrågavarande rörelsen, tvärtom uppröra densamma. TI stället att lugnas, skola de olycklige brukarne tvärtom stärkas i sitt trots mot lagen; i stället att inlåta sigi lagliga tvister om eganderätten, skola de troligen erhålla den föreställningen, att de kunna vinna det fullgörandet af de åtagna skyldigheterna. åsyftade målet genom att ensidigt undandraga sig Tal. hade förut erhållit kännedom derom, att. den ifrågavarande motionen skulle väckas, och han hade derför enskildt uppmanat motionären att afstå från sitt beslut; men såsom man nu kunde se, l: förgäfves. Afsåge den verkligen en förbättring af brukarnes REG huru mycket större skäl hade då icke varit att fö reslå lagar för detta ändamål. l Sådant hade med synnerligt god följd skett i Dan-. mark och kunde väl äfven låta sig göra hos oss. I nyssnämnde land hade landtböndernas ställning : förbättrats af män, hvilkas minne lefde i välsignel-se, men hvilka börjat sitt arbete med strängt vidhållande af eganderätten. Grefve Posse. Ehuru tal:s egna landtbönder: icke hade deltagit i den rörelse, som gripit så många andras, hade han dock såsom administrator : för en egendom, der de vägrat fullgöra sina skyl-: digheter, kommit i ständig beröring med dem och hade derför en ganska noggrann kännedom oml. rörelsen. Likväl, emedan han på sätt och vis vore partisk, ville han icke inlåta sig på en granskning af motionen och dess syfte. På det kammaren emellertid måtte sättas i tillfälle att bedöma hela : saken, ville tal. gifva en sanningsenlig framställning om, huru rörelsen uppkommit och gripit om-. kring sig i den ort tal. närmare kände. Det funnes i Skåne en viss Tullberg, f. d. korporal, som slagit sig på åtskilliga industriella före: tag och kommit i en obehaglig kollission med rätt-. visan. Denne man vore den förnämste ledaren af den ifrågavarande rörelsen. Ian begagnade dertill en särskild apparat, en jordebok, den s. k. Tullbergska jordeboken. Om denna vore rätt afskrifven eller ej hade tal. icke lyckats få reda på, ty den hölls naturligtvis mycket hemlig och det fordrades en afgift af 50 rdr för lyckan att få kasta en blick i densamma. Tullberg hade äfven en medhjelpare, en piga, Mätta Mårtensdotter,t. född och uppfödd på Krageholms gods, och som j utgjorde ett bevis på att undervisningen för de skånska frälseböndernas barn icke vore så dålig som man påstått, eftersom hon vore mycket skicklig både att läsa och skrifva och derför af Tullberg begagnades som skrifbiträde. Rörelsen bröt ut just i hennes hemort. Hon uppträdde såsom apostel med till en tredjedel religiös, en tredjedel ekonomisk och en tredjedel politisk färg, utgörande hufvudsumman af hennes predikan en uppmaning att besöka Tullberg. När de kommit till T: blef deras första åliggande att betala den stadgade afgiften, som, enligt ett af tal. medfördt dokument, stundom besteg sig ända till 100 rår. Sedan detta var gjordt, tog T. saken om hand, med löfte att öda dem eganderätten till gårdarne. Operationerna började dermed, att han lät dem skrifva ansökning att få köpa sina gårdar till krono. Denna ansökning har alltid blifvit afslagen. Så länge de nöja sig dermed äro de i sin goda rätt. Sedermera blifva de dock af T. intalade att de aldrig kunna erhålla eganderätt till gårdarne, med mindre de helt och hållet förneka sina kontrakter. Denna föreskrift hafva de fullgjort med all önskad ihärdighet. Följden har blifvit, att jordegarne måst lagsöka dem, då de på intet annat sätt kunnat erhålla sin lagliga rätt, och de mest omedgörliga hafva blifvit stämda och dömda att vräkas. Så snart det kommer till rättegång, använda de alla medel, hvarpå vår lag lemnar så öfverflödande tillgång, för att draga ut rättegången på tiden, och då detta ej längre hjelper, göra de allt möjligt för att egarne i alla fall skola bli bedragna. Enligt ett till talaren ankommet telegram, hade auktion i ett dylikt fall i söndags blifvit utlyst att hållas redan påföljande måndag, innan vräkningen hunnit verkställas. Man tycker måhända att det sku!le vara omöjligt, att egarne alltid äro kärandeparter, men så är dock förhållandet, Tal. hade 120 dylika rättegångar och han var likväl kärandepart i alla. Man hade sagt, att andra anledningar funnes än de nu af tal. angifna. Detta vore visserligen möjligt; men om så vore händelsen, hvilken anledning funnes då dertill att omkring 250 familjefäder inom bondeståndet nekat till sina bevittnade namnteckningar? Vore den bristande upplysning? Omöjligt. Men vore ock detta anledningen, så visade erfarenheten, att egarne icke kunde anklagas för ett så beklägligt förhållande, då det tvärtom ofta varit de, som på egen bekostnad måst upprätta skolorna, om några sådana skolat komma till stånd, När vinglerlerna på förenämndt sätt kommit i gång, hafva Tullberg och Mätta erhållit en ny bundsförvandt i skandalpressen. Hvad pressen i allmänhet beträffade, ville tal. uttrycka såsom sin åsigt, att landet icke har större värn för sin frihet än pressen. Detta hindrade dock icke, att han kunde anse ett missbruk af pressen såsom skandalpressen vore, för en olycka. Vissa organer bland denna senare hade korrespondenter i orten, och nu hände sig icke bättre en gång än ätt en af dessa korrespondenter hade råkat supa sig full och i detta tillstånd hade han lemnat efter sig handlingar som visade, att han hade SVA drag att af frälsebönder upptaga 300 rdr som skulle skickas till en skandslfitning i Siockholm. Fn tidning i Skåne hade till och med rent ut uppmanat frälsebönderna att fortfara med att vägra fullgörandet af sina förbindelser, ty till slut skulle de dock erhålla rätten på sin sida. Sålunda hade skandalpressen icke försummat något sätt att hos brukarne ingjuta misstroende mot egarne. Den hade sagt, att frälsebönderna blifvit behandlade å ett för deras menniskovärde kränkande gätt. Tal, kunde icke finna det annat än löjligt, att beskyllningar för kränkning af menniskovärdet utslungades från dem, som sjelfva lega menniskor för att uppbära straffen för deras egna brott mat lagarne. Ansvarings-systemet yore en Verklig karikåtyrartad utväst på den fria pressen; oc om lagstiftaren också, såsom lagstiftaren, kanske icka borde upphäfva densamma, kunde det väl tillåtas honom att såsom menniska deröfver ut-! tala sitt ogillande, . När emellertid vräkningsutslagen skulle sättas i verket, hafva frälsebönderna på många ställen satt sig till motvärn, så att militär måst tillkallas för att understödja kronobetjeningen. De hafva då gått bort, men sedermera kommit tillbaka och brutit sig in i gårdarna samt återtagit sina förra tillhörigheter. Talaren ansåg att sinnesstämninfu vore sådan att den icke borde upphetsas, ty et kunde lätt leda till ett inbördes Krig i Skåne, Det vore visserligen sannt, att penningarne i detta fall skulle stanna i landet, men detta vore en klen tröst. Talaren vore fullt förvissad, att denna kammare, hyste så mycken aktning för eganderätten, att kammaren skulle afvisa alla försök till inskränkning i denna rätt. Föröfrigt lyckönskade talaren fäåderneslandet, att den åsigten vore allmän: du ! tfn lea tr ful Glatt Horten i förr et NR DRAR KD