Aftonbladet – 28 januari 1869, sida 3

dem derför, att de på laglig väg söka göra gällande de anspråk, som de tro sig ega. Hvad man deremot på det högsta hade rätt att klandra vore, att de låtit locka och tubba sig, att, innan lagen a på hvilken sida rätten finnes, inställa de arbeten, hvilka de genom kontrakter åtagit sig utgöra, ja att de till och med vägrat sina namns underskrifter under dessa kontrakter, ehuru de voro bevittnade, och, hvad som är värst af allt, högtidligt förklarat, att de aldrig utgjort dagsverken eller öfriga prestanda till godsen, fastän hundratals vittnen kunnat intyga motsatsen. Detta kan ej förklaras på annat sätt än genom den ringa grad af bildning, som finnes hos frågbrarande landtbönder, långt underlägsen den som de sjelfegande bönderna besitta — en omständighet, som åter har sin rot i de orättvisor och svårigheter, hvarunder bönderna suckade under det fordna hofveriet. Talaren sade med flit fordna, ty hofveri hade på länge icke funnits i Skåne; men följderna af dess beklagliga inflytande på befolkninens bildning kunde alltför väl skönjas ännu, tyi etta fall sträcka sig verkningarne genom mansåldrar. Då således landtbönderna hafva vägrat att fullgöra sina kontraktsenliga S telser, hafva de tvister icke kunnat undvikas, hvilka en längre tid oroat hela provinsen. Men talaren lade synnerlig vigt på, att man icke, såsom motionären gjort, måtte förblanda frågan om eganderätten till hemmanen med den om utgörande af de åtagna skyldigheterna. Motionären betonar önskvärdheten och nödvändigheten af att frågan om eganderätten till ifrågavarande hemman finge en tillfredsställande lösning. Talaren vore af samma åsigt; men han trodde, att frågor om eganderätt allrabäst lösas genom domstolarne och fruktade att det komme att stå illa till med eganderätten i många fall, om regeringen eller riksdagen skulle tillvälla sig makt att i detta häuseende ingripa. Motionären antyder vidare, att skäll icke saknas för det antagandet, att missbruk blifvit begångna vid enskildas åtkomst af flera af de ifrågavarande gårdarne. Talaren ville icke förneka möjligheten deraf; men om så varit fallet, så har detta skett under den danska tiden, och talaren hade förut uttalat sin åsigt vara, att vi sakna rätt att åstadkomma ändring derutinnan. Men om ock denna rätt förefunnes, så hade dock orättvisorna blifvit begångna så långt tillbaka (4 å 5 århundraden stundom), att det icke vore möjligt för någon komitå att verkställa en pålitlig utredning. Tal. antog att motionären i detta hänseende syftade på det förhållandet, att åtskillig egendom blifvit indragen till kronan, till följd deraf att egarne under oroliga tider flytt till Danmark. Så t. ex. rymde grefve Corfitz Ulfeld 1660 till detta land, hvarpå hans egendomar indrogos till kronan; men 75 år derefter återlemnades de åter till hans rättsinnehafvare, likväl ej genom k. resolution, utan genom lagligen tillkommen dom. Flere andra adelsmän rymde likaledes under Carl XLEs krig. Deras egendomar indrogos ej till kronan, utan belades med qvarstad, men alla de egare, som återkommo till fäderneslandet, återfingo sina egendomar, utom en grefve Ramel. Dennes egendom utgjorde också ännu i dag en kronans tillhörighet. De nu ifrågavarande gårdarne lemnades till egarne med oinskränkt eganderätt. Somliga af dessa medförde den danska adelns anspråk att disponera sina underhafvandes personliga frihet, men dylika anspråk afvisades af regeringen såsom obefogade, hvaremot de tillätos att efter eget behag bestämma brukningsvilkoren. Handlingarne voro således i detta hänseende klara, men de, som öfvertalat brukarne fill de ifrågavarande tvisternas begynnande, hafva blott vidrört sakens ena sida, nemligen att egendomarne blifvit indragna till kronan, men deremot uraktlåtit påpeka, att de förre egarne återfått dem igen. Hvartill skulle den föreslagna :komitn tjena? Om orättvisor blifvit begångna under den danska tiden så voro de, såsom talaren förut påpekat, numera så gamla, att man icke kunde, och så garanterade genom fredstraktater, att man icke hade rätt att rubba dem. Frälseegendomarne egas dessutom nu för tiden af alla samhällsklasser, och eganderättstvisterna hade föröfrigt blifvit utsträckta itven till stomoch mensalhemmanen. Ja det hade sått så långt, att innehafvare af smärre frälsehemman önskat få dem förvandlade till kronor, för att kunna få åborätt å dem. Om den ifrågavarande motionen vunne gehör, befarade talaren att de största olyckor, såsom en följd deraf, skulle komma att drabba de iallo aktningsvärda, men vilseledda, olyckliga brukarne af skånsk frälsejord Alla de försök, som från deras sida hittills blifvit gjorda, hafva strandat, alla ansökningar om befrielse från arbetsskyldighet hafva fått en för dem olycklig utgång, Deras förhoppningar hafva derför blifvit svikna och oron till följd deraf börjat något lägga sig; men om nu fråsan blir af riksdagen omfattad, låt ock vara att motionen icke vunne vidare sympatier än att den blott blefve remitterad, så vore detta detsamma som att gjuta på elden. Uppmaningar till dem att hålla sig stilla hafva icke saknats, men de hafva icke. lyssnat till några uppmaningar. Hade det funnits flera sjelfegande bönder i de trakter, derl de olyckliga brukarne vistas så vore talaren öfvertygad, att utgången ej skulle blifvit den sorgliga! som nu varit händelsen. Icke mindre än 140 a 150 brukare på andra trakter, der upplysningen varit bättre spridd, hade fåfängt uppmanat demij: till laglydnad: Talaren upprepade sin öfvertygelse vara, att om riksdagen dr sig an den förevarande motionen, vore de sorgligaste följder att deraf befara. Hr Bergström. När falskt mynt funnes i omlopp, så tillhörde det säkerhetspolisen att lägga beslag derpå, äfven om visas kunde, att deruti funnes en del god metall. Pressen hade på ett annat område samma uppgift som ört eder doc fråga om falskt mynt. Denna uppgift hade dock pressen icke motsvarat i den förevarande saken; mycket hade deruti infutit, som varit falskt. Vare det dock fjerran från mig, yttrade talaren, ätt utsträcka denna beskyllning mot pressen i dess helhet; ej heller ville talaren påstå att oriktigheterna blifvit med afsigt framställda. Men om det grundfalska i den ifrågavarande rörelsen blifvit genast påvisadt af pressen, trodde talaren att densamma snart skulle hafva blifvit qväfd. Talaren vore öfvertygad att motionären med sin motion äfven afsett att lygna oron, att besvärja stormen. Talaren hyste deremot den tron, att oron derigenom snarare skulle ökas. Om hån ock icke ville påstå, att det varit en olycka att motionen sett tagen, hade det likväl varit en lycka, om han icke sett ljuset. Motionen börjar med att omnämna en vid förra . riksdagen i samma syfte af hr Åke Andersson väckt motion. Denna motion hade dock ett fullodt motiv, nemligen att möjligen genom en unersökning om eganderätisförhällanden öka krovans i närvarande tid knappa tillgångar; den 8 yrkade ingenting annat än att embetsmyndigheterna skulle i berörda hänseende tillse och iakttaga kronans rått. Ehuru således denna motion . långt mindre än de nu ifrågavarande vårit en Sensationsmotion, hade kammaren icke desto mindre genast afslagit densamma; och honvades tal. attl. samma, öde måtte drabba denna. Molionären påstår i sin motion, att en undersökning om eganderättsförhällandena vore alldeles nödvändig, och denna nödvändighet härleder han derifrån att tvister skulle hafva uppstått om eganderätten. Detta försäkrade tal. vara ett misstag. De tvister, som i denna sak blifvit anhängiggjorda, hafva endast rört fullgörandet af de genom arrendekontrakter åtagnå förbindelserna. Brukarne hafva ej tvistat med sina husbönder om eganderätten till de af dem innehafda gårdar, utan endast vägrat att tullgöra de vilkor, de, såsom brukare af samma gårdar, åtagit sig. Mgarne