Aftonbladet – 27 januari 1869, sida 3

emedan kyrkan ej är platsen för partide-monstrationer,. En fest, som enhälligt beslutas af en kommuns styrelse och fullmäktige, är en partimanöver. Emedan i konsistoriala ögon Schleiermacher ej har sådan betydelse, att han förtjenar offentligt firas, afvisas de vidsträcktaste kretsars begäran som partidemonstration, att fira den man, som många ännu personligt känt och älskat, af hvilken många män och qvinnor njutit undervisning, och firandet på en söcknedag betecknas som katolsk helgondyrkan. Konsistoriet kunde ej göra något bättre för att öppna ögonen öfver det odrägligafförmyndarsystem; som vill föreskritva församlingarne, hvem de skola anse för stor eller icke. Förbudet verkade som en kreverande bomb; Schleiermacher blef allmänna talämnet; och de, som mindre kände honom, studera nu hans betydelse. Härtill kom, att generalsuperintendenten Hoffmann i ett oklokt bref till presten Schweder redan förut sökt hindra festen på en veckodag, hvari han yttrade, att Schleiermacher ej stått i något synbart förhållande till Berlins magistrat; den man, som jemte Spenar var den störste prest Berlin någonsin haft, står till stadens representanter ej i något synbart förhållande, emedan han var anställd vid en kyrka, som ej tillhörde stadens, utan kungens patronat.: Härtör hårdt angripen i Nationalzeitung, bekyller han tidningen för yrängning; hvarpå tidningen ordagrannt tryckte hans bref, som ej blott bekräftade utsagon, utan ock uttalade; att Schl. ej egentligen var en protestantismens man! I allmänhetens ögon uppfattades denna sak som ett stort nederlag för Hoffman. Ofverkyrkorådet böjde sig för den allmänna stormen och undanröjde förbudet. Men att sjudande olja redan gjutits i elden, kunde det ej afhjelpa. Alia dessa rörelser ha tydligt visat, att kyrkan förlorat all samkänsla med folklifvet, står fullkomligt isolerad och i den mest skriande motsats mot folkandan och att divergensen dagligen växer. Kyrkan skapar förbittring och förstämning, men leder ej mer sinnena, utan eggar dem blott mot sig. I stället för likgiltighet har man förstått att från alla sidor fråmkalla opposition och sprida öfvertygelsen, att man måste stärka den kyrkliga tendensen. Isynnerhet framträder denna insigt liksom denna pligt tydligt genom misstagen i de nyvunna provinserna. Kyrkooch stokstyrelsen aflägsnar. i stället för att försona dem med den nya ordningen. Alla fatriotiska män börja derför nu inse nödvändigheten, att 1866 års verk ej undergräfves genom kyrkliga klumpigheter; nödvändigheten, att en ny ande ingår i kyrkoauktoriteterna, erkännes till och med hos män at strängt konservativ riktning. Allt vidsträcktare griper i allvarsamma kretsar den öfvertygelse kring sig, att hela folklifvet på det djupaste skadas, om ännu längre ett parti herrskar i evangeliska kyrkan,som dagligen förkunnar, att det allena är den sanna kyrkan, det rsåste själarne underkasta sig, och som -genom sådan papistisk förmätenhet bringar kyrkan i allt större förakt, om ännu längre en riktning uteslutande gynnas bland presterna, som ådrager sig rättvist hån och löje, .eå att prester i hela månader kunna bli ämnen för rolighetsbladen och hela verlden följa detta med välbehag. Ty detta löje blir för många, som sakna urskilning, ett hån mot kyrkan. På senare tiden har känslan, att detta ej lävgre bör passera, — att statens intresse ej kan medge en fanatisk ortodoxi att sätta det allmännas väl på spel, — Plifvit allt lifligare äfvensom öfvertygelsen, att grunder vacklar under det rådande partiet. Politiska och kyrkliga blad våga, utan att röna motsägelse, djerft hänvisade på att kungen hyllar helt: andra kyrkliga åsigter, och att detta parti ej verkar och handlar i konungens sinne och anda. Från alla sidor resa sig motståndare till det gamla systemet, på alla sidor vaknar sträfvandet att i kyrka och skola befordra ett högre tillstånd, som är värdigare preussiska staten och evangeliska Kyrkan. (NE mA sr Tr ra