Aftonbladet – 27 januari 1869, sida 3

stejer, honingskakor, gräddkakor och tårtor, ingen kunde göra dem så väl som hennes nåd. Nu villcbon aldrig göra annat än tebröd, och antingen bränner hon upp dem, eller också äro de råa, så att ingen kan äta dem. Men nu, då du har en fästman, Dolores, skall du vara glad och lustig och inte gå omkring och se ut som vår fru af de sju sorgerna, och hvarken tala, skratta eller sjunga. Det var en tid, svarade Dolores, då jag också skrattade och sjöng...... men min far drunknade, min mor dog ensam och öfvergifven på stranden; min bror är långt ute på hafvet och en inte hvar han är eller om han någonsin kommer åter; Lorenzo måste bli soldat och draga bort härifrån, han också — huru vill du då, Rosita, att jag skall kunna sjunga och vara glad? Det är sannt, svarade Rosita, hvars ögon strax stodo fulla af tårar, stackars Dolores Men trösta dig: de döda äro bos Gud och de lefvande komma nog åter. Amen! svarade Dolores suckande. XI. En afton var Dolores sysselsatt i trädgår den, som dofia Braulia förvandlat till köksträdgård, ty af hennes båda rådande passio. ner, tog hushållsaktigbeten gerna försteget Några dumma, tjocka kålbufvuden hade ef terträdt myrtnarne; några sena lökar stod der violerna fordom spridde sin doft, och rof: ESR hade inkräktat de stolta dahlierna ats. ! Som man väl kan föreställa sig, hade Ro sita blifvit förtviflad och fällde sina först tårar öfver de Sr blommorna. Vayal! sade hon bedrötvad till modrer ani är som Sesto Quintoj, söm aldrig kund