Aftonbladet – 27 januari 1869, sida 2

en — VORE Sof uppfinna något medel för att sätta don Marcellino i stånd att utdela sina torn, öron turbaner och fanor. Padre Nolasco föreslog ett par styltor, målaren från Cadiz en trappa, men båda dessa medel förkastades såsom osäkra och farliga, af don Marcellino, hvilken, som den i saken mest intresserade, slutligen påfann ett både beqvämt och säkert sätt att uppnå den erforderliga höjden. Han köpte sig ett stadigt läderbälte, vid hvilket han fästade ett groft tåg, sedan lät ban i en utskjutande takbjelke fastgöra en stark jernriog, genom hvilken tågets andra ända fördes; derefter spände han bältet omkring lifvet, patern och maestron skulle draga. i tåget och sålunda hissa honom i jemnhöjd med taflan. Allt gick efter önskan och don Marceliino med penslar och palett i handen sväfvade snart i luften, likt en annan seraim, till stor tillfredsställelse för maskinisterna som skötte apparaten; men knappt hade dessa senare slutat hissa, förrän tåget, som var nytt och hårdsnodt, genom tyngden som det uppbar försattes i svängning och började sno upp sig med förfärande hastighet. Då patern och målaren fingo se don Marcellino börja göra dylika föruanderliga svängningar, blefvo de så förskräckta att de släppte taget och sprungo sin väg; hvarvid len staskars målareleven föll i marken och åg der platt som en groda. Don Marcellino förliknade sedermera viserligen sitt äfventyr med Murillos, som kostade dennes lif, men hans konstnärsifver afsvalnade och han nedlade Ke och palett, ch egnade sig hädanefter blott åt njutninsen af sitt arbetes frukter. XL I tio år njöt don Marcellino af en oafbruen lycka; under dessa tio år beklagade