Aftonbladet – 27 januari 1869, sida 2

14 röster mot 14 — dervid ordföranden stiftsamtmannen Vogts röst fällde utslaget— beslöt alternativt i främsta rummet uppmana odelsthinget att återtaga sitt förut fattade beslut och i stället insända saken till storthinget med anmodan att förbereda en samtidig reform af den kommunala och den konstitutionella rösträtten, d. v. s. tillsätta en komite, som skulle framställa erforderliga lagförslag och förslag till grundlagsförändringar redan före thingets slut. För den händelsen att odelsthinget icke skulle vara benäget att helt och hållet frångå sitt beslut att nu genast reformerna den kommunala rösträtten, genomgick lagthinget odelsthingets beslut och gjorde några mindre ändringar deri, hvilka det i andra rummet hemställde till odelsthinget att antaga. Sakens slutliga afgörande är således nu undanskjutet till en aflägsen framtid; ty nu skall den först gå till odelsthinget, derifrån till lagthinget och derpå möjligen till slut till plenum. Torsdagen den 21 dennes företog storthinget till behandling de tre föreliggande förslagen till förändring i grundlagsstadgandena, att statens tjenstemän nödvändigt måste bekänna sig till den evangelisk-lutherska reliionen, men intet af dem lyckades för sig erhålla den grundlagsenliga pluraliteten — två tredjedelar af rösterna — ehuru under debatten de konservativa åsigterna lågo helt och hållet under. Ett par prester och en kantor voro de ende, som sökte komma fram med skäl för bibehållandet af det nuvarande förhållandet; men nekas kan icke, att om icke talarne sjelfva skämdes öfver att höra sådana tal, så gjorde åtminstone åhörarne det på deras vägnar. Jttpar exempel kunna vara betecknande. Den ena af de båda presterna menade t. ex., att det var en olycka med dessa ideliga anspråk på frihet för alla och för allting; med lika god rätt som i dag tjenstemännen kommo och begärde att bli fritagna från samvetstvånget, med samma rätt kunde i morgon de, som äro dömda till straffarbete eller tukthus, komma och begära att bli fritagna från det kroppsliga tvång, hvari staten håller dem. Den. andra presten argumenterade i den syftningen, att majoriteten hade rättighet att binda minoriteten i en sådan sak; hade såsom i andra länder millioner dissenters stått mot millioner statskyrkliga, då skulle han ba varit villig att gå in på en förändring af de nuvarande förhållandena, men nu voro här i Norge dissenters en så fullkomligt försvinnande minoritet — tillsammans omkring 5 å 6000 individer — att man icke behöfde fästa något afseende vid dem; huset tillhörde statskyrkans anhängare, och dessa måste ega rättighet att ställa till åt sig, såsom de ville. Den tredje af de talare, som yttrade sig mot reformen, framhöll den djupa ovilja, som dess genomdritvande i hans tanke skulle väcka bland den norska allmogen — ett påstående mot hvilket just af representanter af bondeklassen den starkaste protest nedlades. Sedan dessa det beståndandes vänner haft ordet, kom en lång rad af talare, hvilka grundligt framhöllo den påpekade förändringens rättmätighet och nödvändighet samt utförligt utvecklade, huru det låg lika mycket i kyrkans som i statens intresse, att det förmynderskap, staten nu utöfvar öfver sina tjenares tro, upphörde. Men de klaraste skäl, de kraftigaste erinoringar, den mest gripande vältalighet skulle här ha varit förgäfves; det var skrifvet i ödets bok, att denna dag !skulle bekräfta i afseende på nästan alla landsortsrepresentanterna hvad som i en annan sak yttrades om en af deras ledare(J. Sverdrup, hvilken dock här naturligtvis röstade för det föreslagna upphäfvandet af I stadgand et i 92), nemligen att deras belgrepp om den religiösa friheten voro mycket I mera trångbröstade än deras uppfattning af I hvad som var poiitisk frihet. I en liten improvisation under naturforIskaremötet i fjol somras uttryckte f. d. statslrådet Malmsten sin beundran för den för,lunderliga blandning af seg konservatism och -I djerf frihetsanda,, som utmärkte det norska I folket och gaf det en sådan styrka och sjelfIständighet. Tyvärr visar det sig väl alltför ofta, att det i botten fins mera af den sega konservatismen än af den djerfva frihetsändan hos vårt folk, och att de som strida för. att den politiska och sociala samhällsklingen obehindradt skall gå sin väg fraruat, icke blott ha att öfvervinna de intelligenta, privilegierade klassernas fruktan för massans herravälde, och radikalism, lutan dessutom mäste bereda sig på att möta ett ännu oöfvervinnerligare binder i sjelfva den stora mängdens rent instinktmessiga obeäl ol T Pp Mm p vi k V ri 8 st a nm si te d ir t: fc aa te me och ft OT EO a n D. A Rs ER Inägenhet för allt slags förändring, hennes I fördomfualla fasthängande vid det gamla och I häfdvunna — med ett ord hennes vis inertie. Ett nytt bevis härpå fick man dagen efter I vid omröstningen öfver den på flera storthing 1 förgäfves föreslagna grundlagsförändring, som tlgick ut på att förskaffa Finnmarksstäderna Hammerfest, Vardö och Vadsö. en storthings, I representant för sig sjelfva, då de,nu välja en sådan tillsammans med Tromsö? Afven denna reform föll — det fattades likväl endast 2 röster — trots den mest solklara bevisning om dess nödvändighet, och hvad som vållade dess fall var tydligen endast och allenast den inrotade obenägenheten att försöka någonting nytt, huru gagneligt detta än kunde antagas e I skola bli. Det framhölls på sin tid af vef)derbörande utskott, att redan det utomor dentligt stora afståndet mellan städerna i Finnmarken och Tromsö — från Tromsö till s) den aflägsnaste af dem inemot 100 mil — i tloch för sig tycktes erbjuda ett starkt inkast -I mot det nuvarande förhållandet. Men hvad d!som med ännu mera styrka talar för en för